Dels är man rädd för att folk ska bli sjuka. Men sen är folk så oroliga över att jag ska få covidden, jag är ju i olika riskgrupper. Det ska bli skönt när det där vaccinet kommer så man slipper alla förmaningar och oroliga sms som gör att man blir ännu oroligare. Jag känner mig just nu som ett litet barn som folk tjatar på och det är väldigt tröttsamt. Ja! Jag tvättar händerna!
De här senaste månaderna har i alla fall stämt till eftertanke om vad som är viktigt i livet. Att ha turen att få gå till ett jobb varje dag och ingå i ett sammanhang där man är behövd är verkligen inte alla förunnat. Jobbet skapar en slags normalitet i en annars orolig tid. Allt är som vanligt förutom att alla möten hålls digitalt. Man har fått vänja sig, det är mikrofoner och kameror som ska sättas på och stängas av. Hemma har vi löst det så att jag sitter i vardagsrummet och har möte medan Hemmansägaren sitter två trappor upp, på vinden, och sköter sin business, då håller man sekretessen.
Häromdagen hör jag han där uppe rumstera runt och sedan kommer han dundrande ner för alla trappor mitt i mitt möte:
– Mien, vad i helsicke, jag kan inte logga in!
Hunden börjar skälla och det är ett jäkla liv. Då gäller det att ha sinnesnärvaro nog att stänga av mikrofonen. Jag känner mig ändå orolig över att missljudet nått mina kollegor så när jag kommer till jobbet måste jag fråga:
– Hördes det nåt konstigt från mig idag?
Inget hade hörts, som tur var, så tekniken fungerar. Men det ska bli skönt när allt blir som vanligt igen.
Sonens utvecklingssamtal fick också skötas via videosamtal. Sonen satt i lägenheten i stan, läraren på sitt håll och vi föräldrar hemma i soffan. Innan vi lägger på säger sonen försmädligt:
– Och det var första gången under min skoltid som ni båda var med på ett utvecklingssamtal!
Jo, men så är det nog. För oss lantisar så har de här videosamtalen på ett sätt gjort det lättare att delta och man slipper de dryga resorna fram och tillbaka till stan.
Mina systrar och jag har börjat med videomöten med vår mamma en gång i veckan. Det har blivit veckans höjdpunkt. Mommo går runt med sin i-pad och visar hur hon julpyntat, syrrornas tonåringar flimrar förbi skärmen och sist var dottern med och fördelade lite spydigheter mellan oss gamlingar. Många skratt blir det. Just de här videomötena med familjen tror jag faktiskt att vi fortsätter med, även efter covidden.