Det tog några dagar innan jag upptäckte att den lilles ena framben var missbildat och det gjorde mig väldigt ledsen. Jag tyckte synd om kattmamman också för hon verkade inte förstå att det var något fel. Det går ju inte att ha en katt med tre ben. Och vad ska folk säga? De kommer att tycka att man är en djurplågare. Kanske blir man anmäld? Det är bättre att göra lidandet kort för alla inblandade och ta bort den lille.
När jag berättade om mina planer för Hemmansägaren så sa han:
Du är mycket för att ta bort du! Vet du inte att förintelsen startade med att Hitler tog bort alla handikappade kattungar?
En av sönerna hakade på och började kalla mig för Kitler. En kväll sitter sonen och myser med den lille kissen och säger till mig:
Se mamma, hur fin den är, vi kan ju inte bara ta bort den?
Jag googlade lite på olika veterinärsidor och såg filmer med trebenta katter. Det verkade ändå som om en katt med tre ben kan klara sig väldigt bra och göra sånt som katter gör och få ett bra liv. När en kollega sedan sa att hon gärna skulle vilja ta hand om den trebenta katten så bestämde jag mig för att ändå ge den en chans.
Det jag är mest rädd för är att folk ska bli arga och ha en massa synpunkter. Men så minns jag en gång en text jag skrev om ett handikappat lamm som vi hade. Efter att jag skrivit den texten var det en ung man med ett funktionshinder som kom fram till mig på Hemse. Mannen berättade hur mycket historien om det lilla lammet betytt för honom och han tackade mig för att han fått känna sig värdefull när han läste min text. Det mötet berörde mig mycket.
Man skulle kanske kunna argumentera för att en trebent katt aldrig skulle klara sig i naturen. Men vid närmare eftertanke så skulle ingen av våra katter klara sig i naturen, hur många ben de än har. Den vita knähunden hatar naturen och säger att det här med att gå i skogen är väldigt överskattat.
Det tar lite längre tid för den lille katten att lära sig saker men för varje dag kommer den på olika strategier för att klara ett bra kattliv. Första gången den kom jagande efter sina syskon över golvet i full fart var en sådan glädje. När den springer kan man inte se att det fattas ett ben. De sista dagarna har den kommit på hur man klättrar också, den svingar sig elegant upp i de olika kattmöblerna som vi har. Och ingen tänker längre på att katten är handikappad.
Tänk att något som jag först var så ledsen över nu skänker mig stor glädje varje dag.