Håkan Nesser började skriva på sin senaste bok när han låg på lasarettet i Visby och behandlades för koloncancer. Hans granne på Furillen hade frågat varför han aldrig skrev något om Gotland nu när han bott här i så många år.
– "Då måste jag göra det innan jag dör" tänkte jag och så började jag skriva där på sjukhuset, säger Håkan Nesser som nu mår bra så här ett par år efter en operation och en omgång cellgifter.
Boken, som fått titlen "Den sorgsne busschauffören från Alster", är den senaste i serien om polisen Gunnar Barbarotti. Tillsammans med sin sambo och tillika kollega tillbringar han ett par månader i ett lånat hus i Valleviken efter att de båda varit med om en traumatisk upplevelse i tjänsten. Där får de anledning att ta upp ett gammalt fall som de trott var uppklarat och ungefär halva boken utspelar sig på norra Gotland och på Fårö. Det är första gången öarna får så stor plats i Håkan Nessers böcker, men om rätt ska vara rätt så har Gotland funnits med förut. Det var i en tidigare bok om Barbarotti då Hogrän fick bilda bakgrund i ett par kapitel. Om det blir fler böcker i Gotlandsmiljö är osäkert.
– Det vet jag inte. Men jag planerar inte, jag tar en historia i taget och då vet man inte nu om den passar på Gotland eller inte. Vi får se, säger Håkan Nesser som ändå tycker att det känns viktigt att ha fått med Gotland i en bok.
– Ja, på något vis gör det ändå det. Och lite kul också. Men jag vill inte försöka mig på att skriva som om jag kan mycket om Gotland, för det kan jag inte.
Samtidigt är han inte rädd för att få kritik när han skriver om verkliga platser och det är ingenting han råkat ut för – hittills.
– Men det finns ett fel i den här boken, vid ett tillfälle skriver jag om en upplyst grusplan framför Folkets hus och det finns nog ingen gatlykta där egentligen. Så vi får väl se, säger han med ett skratt. Annars är han nöjd med boken.
– Den ska vara så där. Jag vet att den blev som den skulle bli. Jag står för den, den är som den ska, det känner jag.
I januari var Håkan Nesser klar med manuset till nästa bok om Barbarotti. Den utspelar sig i år, så när coronapandemin drabbade Sverige var han tvungen att skriva om delar av boken för att "peta in corona" som han uttrycker det. När han är helt färdig med det ska han skriva den sista, av planerade tre, lite kortare berättelser. Och trots att det blir svårare och svårare att komma på ämnen att skriva om så dyker det ändå upp historier som han tycker att han inte berättat förut.
– Plötsligt så hittar man det och så tänker man att "det här blir ju ingenting", sedan att "det här blir nog ganska bra ändå".
För tio år sedan trodde han att han bara hade ett par-tre böcker kvar att skriva. Men så blev det inte.
– Jag trodde nog det då. Men jag kan inget annat. Det är inget annat jag kan göra på fullt allvar där jag tar hela ansvaret. Det är som en drog också, ett måste kanske. Jag mår inte bra om jag inte får skriva, säger Håkan Nesser.
I februari fyllde han 70 och tillhör numera riskgruppen 70-plussare men coronapandemin har inte påverkat författarens liv i någon större utsträckning. I huset på Furillen rullar vardagen på som vanligt med hästskötsel, hundpromenader och skrivande.
– Det är ju lyxkarantän. Man läser om hur jobbigt folk har det i andra länder, men personligen har jag klarat mig bra.