Nu längtar jag bara efter det ska bli lite varmare så att man kan börja simma längs med kusten igen. Finns nog ingen större naturupplevelse än att uppleva Gotland från vattnet. Att sedan sitta på stranden och låta sol och vind torka kroppen är pricken över i. Dock finns det saker som jag skulle vilja lyfta inför årets badsäsong. När man sitter där på stranden så är man ju inte ensam utan man ska samsas med andra.
Vi kan börja med späckhuggarna, ni vet de där stora, uppblåsbara valarna som en del föräldrar köper till sina barn. Varje gång jag ser en späckhuggare komma ner på stranden blir jag sur. Det är ju i princip aldrig vindstilla vid sjön utan de här stora badleksakerna fladdrar hit och dit. Nästan utan undantag sliter de sig från sina ägare och det blir en himla oro. Jag har flera gånger bevittnat hur uppblåsbara valar försvinner ut på sjön. Man tycker inte att det just går några vågor men ni anar inte hur snabbt en späckhuggare försvinner ut mot horisonten och snart bara syns som en liten prick ute vid Karlsöarna. Jag får rysningar när jag tänker på vad som kan hända om ett barn åker med. Nä, lämna de där odjuren hemma.
Och sedan har vi dem som känner ett behov av att dela med sig av sin musik till andra. Det känns väldigt 1982 med bergsprängare på stranden men tyvärr verkar det otyget ha fått en renässans. Jag känner dock att det där inte funkar längre, varför ska någon annan bestämma vad jag ska lyssna på? Precis som att offentliga miljöer ska vara rökfria så vill jag ha en ljudfri strand. Det är oförskämt att skräpa ner med ljud!
Sedan har vi barnfamiljerna. Eller, ja, barnen har jag absolut ingenting emot, de är roliga och glada och förgyller tillvaron. Nej, det är de vuxna! Ibland upplever jag att en del föräldrar tar tillfället i akt, just på stranden, att uppfostra sina barn. Nu jäklar har vi en stund över och då ska vi lära barnen veta hut. Det är ett himla tjat.
– Du får bara ta en bulle!
– Men jag vill ha fler!
– Då orkar du inte äta maten sen.
– Men jag vill ha en bulle till!
– Nej!
Efter en lång stunds förtvivlat argumenterande från barnet så reser jag mig upp från min filt och går fram till familjen. Jag sliter bullpåsen ur händerna på den förvånade föräldern och överlämnar den till barnet.
Sedan åker jag iväg till ett annat ställe med mycket släke, tistlar och lösgående kor. Där får den sura tanten vara i fred.