Under sina 42 år på Gotlands Allehanda ägnade sig Roland Olsson mestadels åt dagsaktuella nyheter. Men intresset för det som hände förr har alltid funnits där och inte sällan kunde han hittas försjunken i någon äldre tidningsårgång.
– Det är både likt och olikt dagens nyheter, men mycket är otänkbart att det skulle kunna hända i dag, säger han.
Förra året kom hans bok "Senaste nytt från 1800-talet", men att sammanfatta ett helt århundrades nyheter på Gotland på 180 sidor gick naturligtvis inte.
– Nu blir det 172 sidor till, med annat än tidningarna som nyhetskällor, säger han och berättar att han har grävt i kyrkans handlingar för att kunna berätta vad som hände på ön för snart 200 år sedan.
Om ett par veckor ligger "Det var då koleran inte kom till ön" på bokdiskarna, faktiskt mer aktuell än man kan tro. Medan Folkhälsomyndigheten gör allt de kan för att få stopp på coronapandemin förklarar Roland Olsson hur rädslan för koleraepidemin fick gotlänningarna att mobilisera.
– I augusti 1831 skickade myndigheterna ut en kungörelse till alla pastorat att koleran var på gång. Varje pastorat skulle inrätta en sundhetsnämnd och ett epidemisjukhus, säger han och berättar att det bara efter några dagar hölls sockenstämmor på många håll, där likbärare, sjukvårdare och alternativa begravningsplatser utsågs.
Varje socken pekade också ut ett hus som skulle inrättas som kolerasjukhus, med sängplatser för två procent av befolkningen.
– Det skulle ha blivit 50 sjukstugor med 500 sängar, om det hade blivit verklighet. I Stenkyrka och Tingstäde gick man till och med så långt att man snickrade likkistor i samma antal som man hade sängar.
Men den fruktade koleran kom först tre år senare till Sverige, och inte alls till Gotland förrän med fartyg ett par årtionden senare.
– På 1850-talet kom den med Franskengelska flottan och det finns flera koleragravar bland annat på Fårö, vid Barläst och Takstains, säger Roland Olsson.
I boken berättar han om sjukdomens snabba förlopp, och om lotsar som smittades men ankommande fartyg, något som sedan kostade den Visbyskomakare livet som ligger begravd strax norr om S:t Görans ruin.
– Den som visade symtom på morgonen kunde vara död på kvällen, av diarré och uttorkning. Man trodde att koleran spreds via "skämd luft", men i själva verket var det genom vattnet, säger Roland Olsson.
Men mycket annat hände också under århundradet 1800. Pigan Petronella i Hamra hittade armringar i skinande guld och gifte sig med sin Jacob. Mördaren Tector avrättades inför publik i Stenkumla, först sedan bödeln en tredje gång låtit bilan falla. Extratåg gick till Roma när myren frös på och lockade skridskoåkare, medan apotekaren i Slite tog sin höghjuling till kontinenten.
Flera fartyg strandade på Sudret, något som senare blev starten på Rolands karriär som journalist.
– Jag gick på gymnasiet och skrev för Gotlands Allehanda om strandningarna, med min farbror Viktor som källa, säger han och berättar om 1800-talets brist på hänsyn när det gäller namngivning.
Pigor som dömts till straffarbete efter att ha tagit livet av sina nyfödda och Visbybor som betalade hundskatt namngavs på dåtidens nyhetssidor.
– Jag har försökt lyfta fram mer underhållande saker än tråkigheter. Jag vill lyfta 1800-talet som är lite bortglömt, men ändå rätt så nära i tiden, säger Roland Olsson.