När Gotlands Museum 2010 hade kvinnotema väcktes förslag att låta gotländska föregångskvinnor ge namn åt nya gator. Så kom det sig att Ada Block, Wilhelmina Skogh och Greta Arwidsson fick varsin väg i Visby.
Men vem var Greta Arwidsson, som gotlänningarna kom att kalla ”Forngreta”?
I Vitterhetsakademiens serie ”Lärda i Sverige” är turen kommen till Greta Arwidsson, landets första kvinnliga arkeologiprofessor. Hon föddes 1906 i Uppsala och blev 40 år gammal landsantikvarie på Gotland och chef för Fornsalen. Hon blev den första som heltidsanställd arbetade med antikvariska kontroller, utgrävningar och annat som hör till kulturminnesvården, inklusive ansvar för kyrkorna och ringmuren.
Malin Lindquist, tidigare 1:e antikvarie vid Gotlands Museum, berättar att Greta Arwidsson inledningsvis gjorde sina tjänsteresor med cykel, men att Gotlands fornvänner på 1950-talet skänkte henne en bil.
Greta Arwidsson tjänstgjorde på Gotland fram till 1956, då hon utnämndes till professor vid dåvarande Stockholms högskola. Under åren på Gotland blev hon ”Forngreta” med gotlänningarna. Det var svårt att lämna ön, men Greta Arwidsson återkom många somrar för att visa ön för sina studenter.
Boken "Forngreta" är skriven av Birgit Arrhenius, professor emerita i arkeologi och ledamot av Kungliga Vitterhetsakademien (där även Greta Arwidsson var med). Birgit Arrhenius hade Greta Arwidsson som lärare, och de blev även kollegor.
– Greta Arwidsson betydde mycket för mig personligen, hon visade att det var möjligt att ha arkeologi som yrke, säger Birgit Arrhenius.
Birgit Arrhenius har sökt i arkiv, läst dagböcker och gått igenom familjens privata fotoalbum för att kunna ge en bred bild av Greta Arwidsson. Hon berättar inte bara om hennes forskargärning, utan beskriver även Gretas tidiga liv och familj.
Boken ger en inblick i svårigheter en föregångskvinna kunde möta. I ett brev (aldrig postat) skriver Greta Arwidsson inför uppdraget att ta hand om utgrävningarna i Valsgärde 1931:
"Min begåvning är ej tillräcklig för att föra mig vidare på denna bana och mitt mod inte stort nog att jämt sätta sig över det manliga förakt som dagligen möter en kvinna som försöker vetenskapa. Jag ger mig."
Hon gav inte upp, utan hade en framgångsrik karriär. Hon var professor fram till pensioneringen 1973, och fortsatte efter det att vara engagerad i forskning och frågor kring arkeologi.