Tiden, den går. Så här såg de ut för 15 år sedan, Mimmi Skog, Isak Sundström och Manuela De Gouveia, i en av de första artiklarna som skrevs om Pascal.
Det blev lite rörigt denna gång. Bara minuter efter att förhandsintervjun med Mimmi Skog, trummis i Pascal, gjorts kom beskedet: P3 Guld-galan, som egentligen skulle ha ägt rum 22 januari i Radiohuset, ställdes in mot bakgrund av det osäkra smittoläget vid den tidpunkten. I stället blev det en radionsänd "Gulddag" 6 april där inga vinnare utsågs.
Men därom är alltså Mimmi Skog lyckligt ovetande när detta samtal utspelas.
– Hur det känns att vara nominerad? Kul så klart. Särskilt med tanke på att vi inte blev nominerade förra gången. Så det är väl nån sorts bekräftelse, säger hon.
Den gotländska garagepunktrion släppte sitt femte album, "Fuck like a beast", i maj förra året – till musikkritikernas jubel.
DN – främst i bandets hejaklack ända sedan plattan "Galgberget" – konstaterade till exempel följande:
"Eftersom Pascal än en gång, men lite rakare och råare än senast det begav sig, lyfter fram sin egna – och det förbannade samtidens tillkortakommanden – så öppenhjärtigt och galghumoristiskt lämnar man 'Fuck like a beast' märkligt upplyft och stärkt."
Manuela De Gouveia (bas), Isak Sundström (gitarr) och Mimmi Skog har vant sig vid översvallande kritikerutlåtanden.
Ändå tycks trumslagaren, som till vardags är naturvårdshandläggare vid länsstyrelsen, oroa sig för att förlora gnistan.
– När jag tänker på de tidiga Pascal-åren slås jag vilken energi vi hade då. Det var innan jag fick barn, när jag hade ork och friheten att repa flera gånger i veckan. Det handlar nog inte så mycket om bandet, mer om mig själv och att jag inne i ett lite slitigt skede i livet. Visst, även när vi var unga fanns det dödsångest. Men, som sagt, också en jävla energi. Jag hoppas att vi har lite av den energin kvar. Det verkar så i alla fall om man ska tro recensenterna, säger Mimmi Skog.
"Hoppas att jag inte låter less och opeppad i största allmänhet. Det är jag inte", säger Mimmi Skog.
Musicerandet är dessutom förenat med vissa logistikproblem: Mimmi och Manuela bor kvar på Gotland, men Isak håller för det mesta till i Stockholm.
– Vi får ses mer intensivt korta stunder för att repa och skriva nya låtar numera. Och då är det ofta lite uppfartsbacke i början. Det brukar krävas några dagar där vi skvallrar, äter chips, godis och tacos innan vi kommer igång, säger Mimmi Skog.
Pascals förra album, "Revy" (2016), spelades in i den mytomspunna Hansastudion i Berlin, där bemärkta artister som David Bowie och U2 tidigare rört sig.
"Fuck like a beast" bandades däremot i en högst ordinär studio i Stockholm.
– Ända sedan starten har vi eftersträvat att låta på skiva som vi låter live. När vi var yngre hade vi lite problem att förklara för studiotekniker vad vi var ute efter. Att det gärna får vara lite läck och övertoner. Det är umamin, som man tappar bort om allt spelas in separat med 40 omtagningar. Den här gången fick äntligen till det som vi alltid ville ha det, med det där tunga och samtidigt spröda soundet.
Isak Sundström, Mimmi Skog och Manuela De Gouveia gick miste om en nominering förra gången. Nu blev det revansch.
Så inget återbesök i Berlin i framtiden?
– Vi har i och för sig sagt att det vore kul att åka till stället där Queen spelade in "Bohemian Rhapsody". Men, det är nog inte riktigt i vår prisklass.
Pascal har varit en del av ditt liv i 15 år. Vad har det betytt för dig ha det i bakgrunden under så lång tid?
– Ja, alltså det har varit jätteviktigt. Pascal har varit som en familj och trygghet genom allt. Isak och Manuela är två av mina bästa vänner. Det hade känts mycket tomt utan Pascal.
En familj säger du. Kan det bråkas inom den familjen?
– Vi har följt varandra genom livets olika skeenden och har därför en ganska bra känsla för vad vi som individer behöver och inte behöver. Så på det stora hela är det inga problem att komma överens.
Och på tal om tidens gång: Det har gått mer än tre år sedan Pascal lirade live på hemön.
– Vi hade gärna spelat här igen, men det har inte kommit några erbjudanden. Problemet är väl dels att det inte finns så många arrangörer på Gotland längre, dels att vi kommit upp lite i gage.
När intervjun är på upploppet infinner sig en eftertänksam paus.
– Hoppas att jag inte lät less och opeppad i största allmänhet. Det är jag inte, men det är nog en rädsla jag bär: Att bli trött, tråkig och ... dålig. Det är ju det som händer med nästan alla band. Förutom med Killing Joke. De är min förebild. Att vara 50-plus och fortfarande så vansinniga och ursinniga, säger Mimmi Skog innan hon återgår till dagjobbet vid länsstyrelsen.