Sällan har gutarna haft en enda att tacka för så mycket:
Allan Nilsson.
Han blev 87 år och skulle ha fyllt 88 i maj.
Gotland har drabbats av "lokal landssorg". Ändå ett slags ljus landssorg genom den glädje han under större delen av sitt liv spred från scen och i skrifter. Gutar i mogen ålder hade alla ett förhållande till Allan.
Ibland talas om att förstå och tolka folksjälar. Allan var den främste uttolkaren av den gotländska folksjälen. Han återfanns liksom i alla de många figurer som han beskrev och gestaltade. Kärleksfullt även om de inte alltid så lyckade gutniska exemplaren.
Ja, man behövde inte ens ha de gotländska rötterna för att omfattas av denna hans syn. Till och med kunde jag som inplanterad finne sägas ha fått sådant rotfäste. Inte ens min stadigvarande hemvist i gamla ärkerivalen Lau ändrade något därvidlag. Jag har i dagarna läst, att han benämnt mig som sin bäste vän, vilket jag naturligtvis i ett försök till ödmjukhet känner mig stolt och hedrad över.
Någonstans har i dagarna också stått att läsa, att jag lärde känna Allan på 70-talet.
Det är rätt på så vis, att vi då inledde ett tätt samarbete i underhållningssvängen.
Som varade ända tills åldrandet satte stopp. Det bestod bland annat av en del bidrag till Närrevyn. På scenen kunde jag inte medverka eftersom jag var nattredaktör på Gotlands Allehanda med för revy omöjliga arbetstider.
Men i det som kallades "Jubileumsrevyn" 1990 i Säveskolans aula kunde jag vara med på scenen.
Liksom i det som blev Närrevyns avsked till publiken vid Närsakar-scenen 2007. Publiksuget visade sig finnas kvar trots att merparten av de agerande numera var pensionärer.
Men dessförinnan på 80-talet, som det visat sig att många gotlänningar minns, var vi ute ett par höstar och vintrar i de gotländska bygdegårdarna med något som vi döpte till "Haimkåirt". Säkert ett hundratal föreställningar. I kvartetten ingick Berra Alvengren och Bengan Norrby och det var liksom en ersättning för Närrevyn utan att vara revy.
Då tillkom Allans välkända "Havorringen" och Sjukhusrappen. När jag 2001 var inne på lasarettet för att byta ut ett kinkande knä frågade operatören Åke Kahlbom var man kunde få tag på Sjukhusrappen. Han tyckte den så bra beskrev förhållandena inom sjukvården. Jag hjälpte honom med det.
Efter revytid och Haimkåirt var det underhållning i olika former och av olika slag.
Tillsammans skrev vi något som kallades "Versarvet" för Länsteatern med Allan som vanligt som den tongivande. Den spelades i ett stort antal bygdegårdar.
Men oftast var vi nog ute på tillfälliga underhållningsuppdrag.
Landshövdingen Torsten Andersson hade oss som personliga favoriter och vi fick ofta rycka ut när han hade fastländska gäster. Så var också fallet med kommunalrådet Eric Carlsson, som för övrigt blev skyldig oss gaget för ett framträdande inför stor publik då utmärkelsen "Årets Kommun" firades. Nu när vi blivit region och Allan lämnat alla scener är det väl försent att komma med påpekanden.
Ibland fick vi specialuppdrag som när Konsum firade ett jubileum. Man hade tänkt sig Lasse Berghagen med musiker, men personalen tyckte inte han var så rolig och dessutom för dyr. På den tiden 60 000! Jag blev uppringd om vi i Haimkåirt kunde tänka oss göra en show till halva priset. Det gjorde vi och det blev en av våra större succéer.
Jag minns att jag i en monolog berättade om hur man tvingades köpa en kniv i lös vikt för att få upp alla plastförpackningar.
Många minnen har dykt upp i dagarna när bästa vännen Allan inte längre finns ibland oss. Det här kunde ha blivit ännu längre om man ägnat sig ännu mera åt dem.
Låt mig till slut berätta, att Allan och jag vid några tillfällen varit 50-årsdagspresent. Bland annat hade Kalle Blomquists personal funnit oss som lämplig present till en populär chef.
Jag tror inte att Allan hoppades på någon plats i himmelen. Men en plats i gutarnas hjärtan som vår största kulturpersonlighet genom tiderna hann han ju i alla fall uppleva och konstatera.