konsertsommaren
Det är så, för drygt tre år sedan flyttade Dahlbäck till Bro. En enda turnésommar har det varit sedan dess, 2019, pandemin kom emellan.
Snart är det äntligen dags igen, som trummis i Ulf Lundells band, vilket han varit i nära 20 år. Det är, som vanligt, en av de största turnéer som rullar genom landet.
Frågan är: Hur är det egentligen på stor rockturné? Vad händer i bussen och blir det bluesigt när allting är över?
Dahlbäck vet. Faktum är att han varit på turné sedan han föddes, som bebis hängde han med pappa, ”Kapten” Dahlbäck, trummis i Fläsket brinner.
– Så redan när jag var ett hade jag varit i alla landskap. Men det minns jag så klart inte. Jag började åka på egna turnéer -87 och sedan dess har jag varit överallt igen, så att säga.
Nu har repetitionerna inför sommaren dragit igång, i Filmhuset i Stockholm.
Därefter väntar totalt 17 spelningar. Den 12 juli kommer bandet till Stota Gåsemora på Fårö.
What happens på turné stays för all del på turné, men ändå...
Vad händer i en turnébuss, Andreas?
– Man snackar, läser en bok, sover en stund, lyssnar på musik. Datorerna är lite av en räddning, då går det att jobba, mixa något eller göra musik. Och så okynnesäter man, glass, en påse bilar. Fördriver tiden så gott det går, ibland är det riktigt segt.
För att du är grovt bakis?
– Haha, nej, inte längre. När man var yngre kunde det absolut hända att kvällen före blev både blöt och sen, men det är länge sedan sist.
I resandet finns en känsla av att kasta bort tiden, studioägare och producent som han också är. Tack och lov, som han sade, för datorn.
– Resorna blir värre och värre, ett nödvändigt ont. Spelningarna blir däremot bara roligare, så är det verkligen.
Det gäng han reser med i år – Jens Frithiof, Surjo Benigh, Marcus Olsson, Janne Bark och David Nyström – har kamperat ihop i många länge. Kanske blir det sista svängen med detta band, det har artisten hintat i ett brev på sin hemsida.
I jättebussen (men det finns de som även turnerar i en Fiat) sitter musikerna på nedre plan, Ulf Lundell har övre våningen de gånger han inte kört egen bil. Där uppe sitter han och jobbar.
Inför konserterna har han och Janne Bark varsin loge medan övriga laddar tillsammans.
– Vi brukar ses en timme innan. Snackar, byter om, gör oss redo. Och aldrig behöver jag bära trummor, de står där på scen. Det är nästan så jag saknar det!
När börjar din laddning inför spelningen?
– I samma stund jag går på scen. Jag har aldrig haft spelnervositet. Mest gillar jag när det är riktigt skarpt läge, som senast, på Fårö för tre år sedan, när Ulf kastade in några orepeterade låtar. Det blev skitbra.
Efteråt, när sista tonen är tagen och applådtacket avklarat, är det i regel rätt matta musikanter. Särskilt som spelningarna är långa, inte sällan runt tre timmar.
– Jens brukar vara duktig på att hitta nån pub där vi kan ta en pilsner, när den första vill hem går alla hem. Man hamnar liksom i samma cykel.
Hem till hotellet och slår sönder det, eller? Har du trashat nåt hotellrum?
– Skulle jag ha gjort det? Som är så snäll? Mesig nästan. Nej du, det har aldrig hänt, vad är det för mening med det?
Däremot, säger han, är det lätt att bli som ett ansvarslöst barn. Det finns en turnéledare som sköter allt, ingenting behövs hållas koll på.
– Det är märkligt, i verkliga livet klarar jag allt det där. Men på turné…jag vet knappt var jag är ibland, definitivt inte vart jag ska nästa dag.
Är det svårt att återgå till ett vanligt liv när allt är över?
– Jag är ofta redan på väg in i något nytt projekt så jag har klarat mig. Men visst, riken finns att det kan bli lite bluesigt.
Ska det bli kul med sommarturné?
– Om det ska bli kul? Frågar du mig om det ska bli kul?! Du, jag längtar så otroligt mycket efter att ge mig ut igen. Och Fårö, det ska bli vansinnigt kul att spela på hemmaplan.
Fotnot: Det kan tänkas att det ibland går vildare till än Dahlbäck ger sken av i denna intervju.