De är inne på 48:e året nu, de smaklösa. 1973 bildades gruppen av skolkamraterna på Norrbacka tillhör sedan länge de mest publikdragande artisterna på Gotland.
Nu laddar de för nypremiär efter en fjolårssommar utan musik.
Två spelningar är bokade: Vamlingbo 21 juli och Försvarsmuseet i Tingstäde 28 juli.
– Förhoppningen är att det blir några fler. Och att det kommer folk, 500 pers om det får plats med de avstånd som krävs, säger gitarristen Hans Lyttkens.
Senast de spelade för publik var vid Drive thru-konserten vid Stora Coop i augusti i fjol. Då fick publiken beställa låtar, köra in i ett tält och sittandes i sin bil få dem uppspelade för sig.
Som plusmeny fanns trumpet- eller kastanjettsola att välja, liksom bas-solo med vänster hand.
– Efter den dagen har vi inte rört våra instrument. Det finns de som tror att vi repar i smyg, men det kan det glömma.
Det gör ni alltså inte?
– Nej, aldrig. Jo, Pelle gick för all del en trumpetkurs i Stockholm härom året.
Det där är sensationella nyheter. Eller inte. De som hört rösten Pelle Sundberg traktera sitt horn kan tänka att han behöver förkovring.
Dock blev det för mycket jazz för hans smak. Efter studiebesök på jazzklubben Fashing hoppade han av. Too much freebasing.
Till Sundbergs försvar ska sägas att han tillhörde kursens bästa elever då han åtminstone fick ljud i sitt instrumentet.
Vi ska här även blottlägga den jazzkonflikt som finns inom Smaklösa. Sundberg mot basisten Rolle Löfqvist. Löfqvist är gjord av drillar och synkoper, Sundberg alltså icke.
Nåväl. Några spelningar blir det alltså i sommar. Den i Vamlingbo innebär premiär i socknen. Nu återstår bara en där de aldrig varit: Lojsta.
Det är bra, tycker Lyttkens. Då har de något att fortsätta leva för.
Annars har de gjort det mesta. Till och med är de föremål för forskning. Etnologen Ulf Palmenfelt har undersökt hur de kunnat leva kvar när så många andra band försvunnit. Så även deras oerhörda popularitet.
– Det tycks vara som att hålla på ett fotbollslag, närmast. Man överger det aldrig, har Palmenfelt tidigare sagt i en intervju.
Så här förklarar Lyttkens gruppens långa liv:
– Vi har aldrig slutat leka, det är nyckeln till att vi fortfarande håller på. Vi har vansinnigt kul ihop och har aldrig fejkat ett asgarv.
Smaklösa arbetar nu med materialet. Förhoppningsvis ges det ut i bokform till julen -22.
Men hur var det då med de där kraven på arrangören. Jodå, även Smaklösa har en så kallad rider.
Inte lika avancerad som världsartister som Rolling Stones eller AC/DC som kräver hela möblemang, liksom snookerbord och fullt utrustat gym bakom scenen. Men ändå.
Efter 48 år på vägarna avslöjar nu Hans Lyttkens bandets krav för att ge konsert.
Förutom ”vettig ström” ska det också erbjudas scen med tak, placerad så att folk inte får sol i ögonen.
– Eftersom det musikaliska ibland haltar vill vi inte att publiken ska gå miste om det visuella, förklarar han.
Bland punkterna märks att grannar ska varskos. ”Vi kan ibland upplevas störande, då får de ta det med grannen, inte med oss”.
Det mest specifika kravet är måhända detta: ”Tio portioner mat och måltidsdryck, dock ej lamm eller micrad mat”.
Punkten finns sedan de en gång utfordrades med formfranska och ett paket Flora.
– Om möjligt ska det vara lagad mat. Billyspizza funkar inte. Och lamm är det en i bandet som inte äter, förklarar Hans Lyttkens.
Ni är rätt modesta, trots allt.
– Jo. Allra viktigt är att vi tillåts spela, trots att vi inte repeterat.