Allan Nilsson med sin bok "Ård", vilken rymmer mången klokskap.
Den 13 januari i år gick kulturprofilen, författaren, revyartisten, ordvrängaren, lantbrukaren och idrottsledaren Allan Nilsson i När ur tiden.
Han kom att sörjas av en hel bygd, dagen efter hans bortgång tonade 87 slag, ett för varje levnadsår, ut från socknens kyrka.
I Allans ord och underfundigheter finns någonting för alla stämningar. En tvist på det vardagliga, ett sätt att ta ner de stora skeendena till det lilla och göra dem begripliga.
Som det där om tiden, det så sanna, beroende på hur vi ser det: ”Täidn star still, det är mänsku sum gar”.
Men han var inte bara en hyllad underhållare och poet, han var också pappa till sina fyra barn: Marie Nilsson Lind, Janne Nilsson, Hanna Hermansson och sedan 2016 bortgångne Josefin Nilsson.
Ända sedan den där dagen i januari har syskonen haft i tanken att offentliga minnas och hedra sin pappa.
– Först tänkte vi på Närsakar i somras men orkade väl inte riktigt. Nu blir det så här, säger Marie Nilsson Lind.
Två föreställningar var planerat, men publiktrycket var för stort och allt utökades till fem tillfällen på Rondo i Klintehamn.
– Pappa var min idol, jag avgudade honom och nu vill så många komma och minnas honom, det är så himla rörande.
Sedan sensommaren har syskonen jobbat fram minnesprogrammet, tillsammans med Länsteaterns tre musketörer Thomas Sundström, Ulf Grönhagen och Lennart Bäck.
Det kommer att bli skratt, allvar, kanske lite gråt.
I förarbetet har alla känslor varit närvarande när de letat bland bilder och läst manuskript och andra texter.
– När vi gått igenom hans verk har man blivit väldigt stolt, men också insett att även vi själva kommit en bit i livet. Jag känner igen mig i många av pappas funderingar, sånt som jag inte reflekterade över som barn, säger Marie Nilsson Lind.
Nej, nog med Marie nu. Och så säger hon också; "vi gör ju det här tillsammans".
Och känslorna hos Janne och Hanna är verkligen desamma som hos storasystern.
– Inte minst under det här året har vi känt hur omtyckt pappa var. Vi vill och hoppas att hans verk ska kunna leva vidare, säger Hanna Hermansson.
Hon har scenerfarenhet, från Närsakar inte minst. Nu ska hon, bland annat, på Rondos scen ikläda sig rollen som sin far medan Maria Bengtsson i samma nummer spelar sin far, fader Arne, Arne Ohlsson från Närrevyn.
En bild från familjens egen album, en far som syskonen helst minns honom; mitt i livet.
För så är det, gästerna kommer att vara många. Arne Ohlsson och Ingrid Wahlgren från den älskade revyn, den som på 60- och 70-talet blev omtalad i hela landet.
Berra Alvengren, Evert Jansson och Bengt-Åke Rundqvist deltar liksom Annelie Roswall och Bittis Jakobsson, de två ainbuskarna som i barndomen sprang som barn i dörr hos Nilssons.
– Det är så fantastiskt att alla de här är med, det kommer att bli så kärleksfullt, säger Hanna Hermansson.
Broder Janne är har desto mindre scenvana, hans arena var idrottens. Han är bland annat duktig i pärk, men inte som far sin, om man ska tro bygdens folk; ”Naj, int är han sum Allan, naj”.
Han skrattar åt det där, det är fina minnen, vilka nu ska delas med publiken:
– Vi ska hylla pappa ordentligt, det känns fint. Vi har försökt täcka in hur han var som människa. Och jag får väl bita ihop, scenen har aldrig riktigt varit min grej.
Tre ljus ska stå tända; ett för syster Josefin, ett för moder Doris (avliden 2019) och ett, förstås, för fader Allan.
– Det har varit lite för många begravningar nu på kort tid, men vi vill att de alla ska vara med i salongen, säger Marie Nilsson Lind.
Och där lämnar han oss, Allan Nilsson, med sitt dragspel.