För många har coronapandemin blivit det tredje världskriget. Vitklädda soldater i gasmask har vid fronten på sjukhuset hjälpt till att rädda liv. Andra har mist en nära anhörig, eller har en vän som dött. Men de flesta av oss har ändå levt relativt normalt, om man kan kalla restriktioner och total avhållsamhet från allt socialt umgänge som normalt.
I mitt jobb som reporter på GA är det inte lätt att helt låta bli att träffa folk. Även om jag inte kryper upp i ansiktet på dem som ska fotograferas ska bilder ändå tas, och intervjuer göras. Jag har försökt att hålla avstånd och två meter har gällt. Ändå smittades jag av det virus som skrämt mig under mer än ett års tid. Jag vaknade en morgon och var bara trött, mer än normalt, och hade mina misstankar. Redan i bilen utanför vårdcentralen med den hemska stickan som skulle köras ner både i halsen och upp i näsan kändes det obehagligt. Tv-bilderna från Italien och branta kurvor för ökande antal döda dansade i mitt huvud när beskedet från provtagningen kom. Smittad! Jag var positiv och hade virus i kroppen.
Men jag hade smak och lukt, och ingen feber. Det här viruset är lömskt och som hundra sjukdomar i en. Hur man drabbas är ett lotteri. Jag hade tur och var bara så vansinnigt trött i nio dygn. Samtidigt låg en kompis, bara hälften så gammal som jag, med organ som kämpade i motvind och tungt tryck över bröstet. En annan vän hostade nätterna igenom med känslan av att ha skorstensbrand i luftrören.
Ingen mer i min familj blev smittad, och ingen på jobbet heller. Var jag själv har fått viruset ifrån är en gåta. Nu hoppas jag ha antikroppar för åtminstone ett halvår framåt och snart vara negativ igen. Negativ har blivit det nya positiva.
Ännu veckor efter att jag har blivit frisk sitter tröttheten kvar i kroppen. Jag lånar böcker och läser massor. Att läsa är att resa, coronasäkert och med distans, i andras liv och i andras länder. Jag tycker det är fantastiskt och att det berikar mitt liv. Ändå visar en färsk undersökning att var fjärde man inte läser böcker. Men, hallå! Män må ha många brister, men att 25 procent är analfabeter är en helt fruktansvärd siffra! Doktoranden vid Bibliotekshögskolan i Borås, som har gjort undersökningen, tror att det beror på bristen på manliga förebilder när killar växer upp. Så skärp er, pappor! Läs för era barn!