Isande känns duggregnet som drar förbi Östergarns bygdegård. Och kvällen är svart som befann vi oss i en kolkällare. Mitten av oktober nu på Gotlands landsbygd. Och höstens långa förlåtande brittsommar har klätt om i vindens garderob. Till nordnordost elva meter per sekund.
Dessbättre råder en annan och varmare stämning inomhus. Det är lite som att krypa in i en krypta där kvällens artist har hjärtat till vänster. Medan såväl i överförd bemärkelse liksom bokstavligt de kalla vindarna dominerar landskapet. Inte bara här hemma men över världen i stort.
Gotlandsgrabben – om uttrycket tillåts - med den milda skånska diktionen spelar upp till dans. Emil Jensen. Med pålitligt professionellt ackompanjemang från Gotlandsmusikens jazztrio - Oskar Lindström piano, Nils Ossman kontrabas och Markus Grufstedt trummor.
Efter många besök lär Emil Jensen vara välkänd för musikintresserade öbor. Liksom för radiolyssnare från ”Tankar för dagen” eller kåserande i andra radiosammanhang som ’”Godmorgon, Världen!” eller ”Sommar” i P1.
Med hänsyn tagen till covid-19 utgör vi inte fler än 40-talet åskådare framför bygdegårdens tunga och blodröda sammetsridå. Kanske 50 inkluderat musiker och funktionärer. Kulturtanter och kulturgubbar från socknen med omnejd. Emil Jensen och hans musiker bjuder oss en kavalkad av monologer och melodier. Återanvänt men ack så hållbart material. Vackra stycken som tål att lyssnas på igen och igen. Som ”Vackrast i världen” och ”Norra Kvarken” i form av musik. Eller exempelvis den hyllande monologen till kulturtantens ära.
Samtidigt ser jag fram emot att Emil Jensen skall presentera lite nytt material.
Långsökt måhända. Men nog påminner hans röst om en grå katt som smyger utefter ladugårdens rödflagnade vägg. Vek och orubblig. En mild och varsam motorsåg. Oavsett om sådana finnes i sinnevärlden. Överlag ligger, i mina ögon, nämligen något av Emil Jensens allra starkaste sida i hans förmåga att kombinera det sköra med den riktigt skarpslipade eggens språk.
Styrkan vilar också på språkets akrobatik. Att se och lyssna till hur han jonglerar med rim och egna konstruktioner är ett semantiskt fröjdefullt äventyr. I så måtto tillhör han en av våra vassaste pennor. Och i fråga om innebörd. Ja. Nog kan vi väl benämna honom en frihetens, jämlikhetens, broder- och systerskapets liksom klimatets infanterist. Vid sidan av Fältbiologer, Greta Thunberg, gerillaodlare, antirasister och frihetliga zombiepunkare. Och alla vi andra som bär på en besläktad konkret utopi.
Musikaliskt upplever jag det mer eller mindre sömlösa samarbetet mellan Emil Jensen och medmusikanter som mycket lyckat. Som hand i handske. Följsamma musiker på klaviatur, bas och slagverk. Vid ett par tillfällen också med franskklingande vemodigt och trånande dragspel.
Träffsäkert. Bedårande. Faktiskt ganska underbart. Mitt i vinden, mörkret, de kalla regndropparna, politikens krumbukter. Som extranummer bjöds på melodin ”Radioaktivitet” vilket gör att jag erinrar mig hur vi inom miljörörelsen våren 1986 började bygga ett stenröse för att uppmärksamma Tjernobyl. Bara ett par kilometer härifrån. Vid Östersjöns rand.