Det här är inget jag är stolt över men jag ägnar ett par timmar varje dag åt att lyssna på människor i USA som pratar om seriemördare, försvunna personer och alla tänkbara typer av våldsbrott. Jag önskar att jag kunde säga att jag lyssnade på P1 eller läste en god bok men nu är det som det är.
För många år sen hade vi offentliga avrättningar som folknöje. Våld som verklighetsflykt är inget nytt. Någonstans inom oss har vi alla en mörk liten fläck som får oss att dras till det morbida och makabra. Några av oss har kanske en lite större fläck.
Det är något alldeles speciellt med att ägna tio eller femton timmar åt ett kriminalfall. Den som pratar kan vara journalist men är oftast en glad amatör som med häpnadsväckande tålamod nördar ner sig i vittnesmål, intervjuar anhöriga, kör över halva kontinenten för att besöka misstänkta brottsplatser och ägnar flera dagar åt att traska omkring i en snårig skog, plocka upp en konservburk här och en skosula där, spekulera och analysera och prassla med kartan. Ibland skramlar de ihop pengar till sökhundar och då blir det gläfs och skäll, analyser av hundens kroppsspråk och läten, ser det ut som att han äter lite av luften? Tar små tuggor? Då kan det vara förruttnelse i den.
Oftast leder de här poddarna ingenvart. När de är slut har ingen blivit hittad och ingen är gripen. Allt är spekulationer och mer eller mindre vilda gissningar. De anhöriga darrar fortfarande på rösten.
Ibland händer det något stort. I ett avsnitt rapporteras att de har hittat en kropp och det visar sig vara vårt offer. Nästa vecka erkänner plötsligt en av de misstänkta att han är skyldig och ett år senare drar det ihop sig till rättegång.
Det handlar ofta om att polisen inte vill lämna ut uppgifter. Det kan man ju förstå. Det handlar också ofta om att den som gör podden anser att polisen är korrupt och att det föreligger mörkläggning. Det kan vara en stänkskärm från en misstänkt bil som plötsligt försvinner eller ett resultat från ett lögndetektortest som tolkats på ett tveksamt sätt.
Ja, jag förstår hur larvigt det låter alltihop. Vardagsdramatik för en medelålders morsa i ett välfärdssamhälle som inte har nåt mer spännande att ägna sig åt.
Men det är okej. Jag kan leva med det. Och om du någon gång har en kusin som försvinner, eller får problem med korrumperade polismän, eller misstänker att din granne är en seriemördare – då vet du vem du ska kontakta. Ring mig så gör vi en podd.