Med sin rykande färska bok om hårt handarbetande kvinnor i sin hand är Wiveca Schartz uppfylld av lust att berätta.
– Tanterna sydde ihop gåvor över hela världen! Till fattiga i Indien och till jordbävningsoffren i Agadir. Det är miljontals kronor av tusentals tanter och väldigt många unga flickor, säger hon och berättar om de samlade räkenskaperna bara under tre år i 1990-talets början.
Då samlade öns kyrkliga syföreningar in tre och en halv miljon kronor, motsvarande nära tio miljoner i dag.
– Det är sånt som hade glömts om inte den här boken hade kommit, säger Wiveca Schwartz och viftar ivrigt med omslaget till "Gåvor av händers verk".
När hon för 40 år sedan började som distriktsstudieledare på Sveriges kyrkliga studieförbund fanns 125 kyrkliga syföreningar på ön. Till det kom de frikyrkliga och Röda Korsets alla syföreningar.
– Det var fler än 200 syföreningar. När jag pratar med folk är det många som minns hur de fick följa med farmor eller mormor på fester och auktioner före jul, säger Wiveca Schwartz och berättar hur hon 1993 fick Ingeborg Lingegårds stipendium och lovade att skriva en bok.
Det dröjde 26 år, men lagom till Visborgskyrkans 50-årsjubileum i söndags kom boken från tryckeriet. Grundplåten till Visborgskyrkan, och till kyrkan i Slite, kommer just från kyrkliga syföreningar.
– Förstå att jag satt i Visborgskyrkan och grät med boken i min hand. Cirkeln var sluten, säger Wiveca Schwartz.
1993 var hon med och sammanställde en utställning som lockade storpublik till Fornsalen. Där visades syföreningarnas betydelse.
– Vi ställde ut levande tanter i ett hörn som såg ut som inne i en prästgård, med stolar, soffa och en chiffonjé. Där satt de och drack kaffe och åt gorån, och berättade om sina syföreningar, säger Wiveca Schwartz.
I tio års tid har hon förvarat unik dokumentation efter utställningen om öns kvinnohistoria i garderoben i sitt sovrum. Där finns tidningsklipp och fakta om de kyrkliga syföreningarna. För några år sedan fick Wiveca en fråga från en kvinna i Vall om socknens kyrkliga syförening och då åkte pärmarna fram. Där gömdes historien om Mathilda Kolmodin, prästen Mikael Kolmodins fru i Vall, som 1908 grundade socknens kyrkliga syförening.
– Det var som om alla tanterna kom till mig. De ska inte bara hamna i arkivet där ingen hittar dem. Jag måste berätta om dem innan jag dör, säger Wiveca Schwartz.
Fotografen Tommy Söderlund har varit bildredaktör och också tagit flera bilder i boken. Bland annat av Marik Vos som gjorde kläder och scenografi till Ingmar Bergman och belönades med en Oscar, som anlände med postbilen till Vamlingbo från Hollywood. Där berättas också mer okända kvinnors historia.
– Ibland var någon kvinna i en syförening föreståndare i en telefonstation, snacka om information som utbyttes då, säger Wiveca Schwartz och får allvar i rösten när hon berättar om kvinnans svaga ställning i 1800-talets slut.
För ekonomin, den hörde till männen och styrdes av dem.
– De enda pengarna kvinnan fick hand om var äggpengarna, från försäljningen av ägg som fanns på nästan alla gårdar. Men syföreningspengarna var deras pengar och de fick de behålla, säger hon.
Kanske kvinnans ökade ställning också är förklaringen till att antalet syföreningar i dag bara är en spillra i jämförelse.
– Då var det slut med hemmafruar, de växer inte på träd i dag, säger Wiveca Schwartz.