Alla goda ting är tre, så även indelningen av Gotland. Men hur? Sudret anser många börjar strax söder om Klintehamn. Helt fel tycker jag, som anser att det är Hemse som gäller. Åtföljt av nästa gräns – Storsudret som börjar vid Fidenäset, där en jag känner från sitt hus har såväl soluppgång som solnedgång att njuta till.
Men Nordret då? I folkmun och praktiskt användande har vi helt tappat Sudrets motsvarighet i norr. Nordret borde börja norr om Tingstäde, logiskt följt av Stornordret – själva Fårö. En annan märklig sak är att vi så självklart pratar om Östergarnslandet. Men hur ofta benämner vi Tofta, Klinte och Västergarn som Västergarnslandet? Stå på er sockenutvecklare i väster, ni har lite att jobba på om ni ska matcha ostkanten.
Sådana helt banala tankar far ofta genom mitt huvud när jag i ensamhet rullar på vägarna i jobbilen. Jag tänker ändå att tankarna hjälper till att hålla koncentrationen uppe, och bidrar till att liksom rensa hårddisken i skallen som är hårt belastad. Jag har hört att 90 procent av alla tankar vi tänker är negativa. Det är fruktansvärt om det stämmer. Vi behöver alla bli lite mer positiva, om än inte av covid. I coronatider har jag flera i min närhet som gång på gång testat sig och är bevisat negativa. Jag har gjort ett test – jag var positiv.
Att tänka positiva tankar är nog viktigare än vi tror. När min äldsta dotter läser till hälsocoach får jag hemma mycket spännande insikter i hennes nya kunskaper. Hur vi kan styra celldelningen till exempel. Bara en mindre del av det DNA vi består av ärver vi, på gott och ont. Men den största delen kan vi faktiskt själva påverka genom kost, motion och genom att tänka positiva tankar. Med rätt livsstil och att sudda bort sura miner, och istället tänka så positivt vi kan, bromsas åldrandet och vi mår allt bättre efter varje celldelning. Jag tror det stämmer och tänker fortsätta löpträna och inte bli nån surgubbe.
En spännande studie pekar på att just surgubbar också mår sämre rent kroppsligen. När experterna studerade hanar från öns landskapsfågel, halsbandsflugsnapparen, såg de att hanar som lyckades locka till sig en hona mådde jättebra. Hanar som sjöng men aldrig lyckades para sig och häcka flyttade däremot deppiga, fyllda av vemod, söderut mot Afrika och Kongoflodens delta där de övervintrar. När de återkom nästa år var deras halsband märkbart smalare!