Då Marie, Allans dotter, ringde mig och berättade, var jag ute på en promenad och blev sittande i kylan på en parkbänk, och där rullades 25 års minnen upp. Där fanns pjäser som Allan skrivit och pjäser som Allan medverkat i. Där fanns tiden när vi var borgmästare under medeltidsveckan, där fanns fester och annan samvaro, diskussioner i Allans och Doris kök, där fanns i mitt minne gemensamma utfärder.
Jag var ny som teaterchef på Länsteatern och fick ideligen höra talas om Allan Nilsson, som jag då bara flyktigt kände till. Jag skrev till honom, jag ringde och tjatade. Kunde han inte tänka sig att skriva något för teatern? Han satt med vid teaterns ensemblemöte och sa:
”Nej, jag är slut, ska nog inte skriva”.
I det ögonblicket gav jag upp, och tänkte jag måste lämna honom i fred. Då säger Allan ”men skulle jag skriva, så skulle det handla om en bildsten” och så berättade han hela "Versarvet" för oss. Vi skrek av skratt. Det blev sedermera en av teaterns stora succéer. Den spelades på fler än femtio bygdegårdar, och fick en fortsättning i pjäsen "Byxhugg".
Så började ett långt samarbete. Allan hade en roll i Lars Forsells "Haren och vråken" och jag minns hur Allan och Greten Andersson (en närrevykämpe) före varje föreställning högt tillsammans läste igenom sina partier. Allan var en framstående skådespelare. Jag minns hans roll som Fäi-jaken i "Ei häude pa Fäi-Jakå" med bland andra Ingrid Wahlgren och hur känslig han var där.
Det största som vi gjorde var emellertid "Ormkvinnans barn" där Allan dramatiserade texten och medverkade i rollen som Asker. Vid vår första repetition hade jag tankar om att stryka i Allans långa monolog, då jag tänkte att den var väldigt svår att lära in. Men Allan kunde redan hela sin text, utan ens en stakning.
Sådan var Allan, ambitiös och noggrann. Allan hade kommit in till teatern med idén att spela "Ormkvinnan i När". Han berättade så entusiastiskt och levande att jag på stående fot bestämde att vi skulle genomföra projektet. Så var äventyret igång. Närsakar scen projekterades, repetitioner tog fart, Närsån rensades och en hel bygd blev engagerad. Många år senare under tre somrar spelades där "Förallandel" som byggde på Allans texter.
Trots att Allan då drabbats av sjukdom ville han varje sommar komma och titta på repetitioner och föreställningar. Han var så stolt över dottern Hannas medverkan, sa han. Om vi inte vetat det tidigare så fick vi nu bevis för hur folkkär Allan var. Många i publiken ville berätta för oss att de minsann kände honom och hade sina minnen.
En annan höjdpunkt i våra samarbeten var sommaren då vi var borgmästare, Allan den gutniske och jag den tyske. Tänk vad roligt vi hade det Allan och jag och våra fruar Doris och Hjördis. Mycket skratt och bus blev det när vi med liv och lust gick in för våra roller. Det blev så mer och mer att vi träffades utanför jobb. Midsommarfester och andra kalas, eller bara fikastunder där vi oftast berättade för varandra om våra barn.
Det var Närsakar och Allan som gjorde att vi lät bygga vårt sommarhus just i När. Allan hade kört runt med oss och visat på en mängd lediga hus, men till slut hjälpte Per på Gangvide oss till en fantastisk tomt. Så kom vi då nära Allan och Doris och Närsakar scen och vår vänskap intensifierades.
Efter några år fick vi lämna Allans kök, när Allan blev sjuk och hamnade på boende i Hemse. Allan blev mer sorgsen i blicken och ibland lite instängd, men ibland, då man ställde rätt fråga om gamla tider, blev han som förr och berättade och retades med fastlänningen.
Sist jag träffade Allan var han som en liten fågelunge och vi hade svårt att få kontakt. Vi fick träffas utomhus med en glasfiberskärm mellan oss, och jag tänkte det här är nog sista gången. Så alldeles oväntat var det inte när Marie ringde. Men det känns så fruktansvärt tomt och mitt liv mister inte bara en god vän utan också en förebild, en idol.
Jag kan inte påminna mig att vi varit osams någon gång, även om vi ibland haft skilda uppfattningar. Allan var helt enkelt ingen arg person. Allan var i mångt och mycket en pessimist, men uttryckte den med sin fantastiska humor. Jag vet att det säkert finns många som kände Allan bättre än jag och att många, många gotlänningar nu sörjer hans frånfälle, men jag är glad och tacksam över att ha fått lära känna honom.
Det sägs att ingen egentligen dör förrän man slutar prata om och tänka på vederbörande. Och då är jag säker på att Allan aldrig kommer att bli glömd. Hans texter och sånger kommer att få många att tänka på Allan och se hans lite sneda leende framför sig.
Själv kommer jag aldrig att glömma honom. Jag kommer att ha tankar om honom resten av mitt liv och på så sätt hålla honom levande.