Det bor runt sju miljarder människor på jorden och några av dem känner jag, mer eller mindre.
Pigge Werkelin, Camilla Masseck, Magnus Rydberg, Uffa Jönsson, Tobbe Fröberg, Malin Stenström, Birgitta Hjerthén, Patrik Rönnbäck, Mattias Sunneborn, Tobbe Söderman, Camilla Sörbacken, Eva Bofride, Ulf Nilsson, Janne Sjöstrand, Johan Esk, Annchi Boba, Peter Lindström, Åsa Sveds.
Och så där skulle jag kunna hålla på, du kanske inte är bekant med dem men jag är det. Det finns så många fler. Alla dessa människor jag lärt känna under åren.
Och om jag utökar beståndet till folk jag känner igen till utseendet fast jag inte känner dem, vilken ofantlig mängd det blir.
Jag menar…Madonna, Barack Obama, Börje Salming, Sid Vicious, Bianca Ingrosso, Nicki Pedersen och de som jobbar på Systemet.
…och alla andra tusentals personer som passerat i livet; kusiner, min gamla lågstadielärarinna, han som drev närbutiken där jag växte upp, moster Margit.
Jag läser att forskare på University of York studerat hur många ansikten en människa faktiskt förmår känna igen.
Slutsatsen är mellan 1 000 och 10 000 stycken, ett snitt alltså på 5 000 personer. Resultat förvånar då forskarna, enligt The Guardian, inte ser någon rimlig evolutionär förklaring.
Under större delen av vår arts historia har människor levt i grupper om något hundratal individer och träffat högst några hundra under en livstid.
Möjligen är det en bieffekt av människoartens grundläggande överlevnadsförmåga, den att kunna skilja vän från fiende.
Vissa personer känner inte igen någon alls, två procent av befolkningen lider av prosopagnosi, ansiktsblindhet.
För egen del är jag bra på att känna igen folk, de jag någon gång träffat känner jag sedan oftast igen. Vissa kan vara svåra att placera; hur var det nu, sågs vi i Motala eller hos tandläkaren?
Tänk om man skulle veta vilka alla människor är? Kunna namnet på varenda en, vilken mardröm att gå genom stan om sommaren, varenda jävel, ingen chans att få ro.
Det händer så klart att det – på gatan eller på sociala medier – dyker upp gamla skolkamrater eller någon forn arbetskamrat. Tjugo år senare liksom…tjena!
Det måste innebära att de existerat under alla år de levt i min glömska. Vaknat, jobbat, varit på fest, sålt bilen. Lite läskigt, nästan. Som om det pågår en parallell värld.
…och tänk hur många människor man möter under en livstid. Nej förresten, det tänker vi inte på, då blir vi galna.