Det är Hallwylska museet i Stockholm som under hösten släppt boken "Systrarna von Hallwyl", om Wilhelmina och Walther von Hallwyls döttrar Ebba, Ellen och Irma. Boken tillägnas dock Elma, dotter nummer tre, som dog endast ett och ett halvt år gammal.
De förmögna makarna von Hallwyl lät i slutet av 1890-talet uppföra sitt palats på Hamngatan 4, i Stockholm.
– Wilhelmina von Hallwyl hade kanske inte räknat med att när hon bestämde att huset skulle bevaras som museum, så medförde det också ett stort intresse för familjens historia. Även om systrarna von Hallwyl aldrig har bott i palatset, är de oerhört närvarande i huset och deras porträtt finns i flera rum, säger Annika Williams, intendent och redaktör för boken, som även har skrivit prologen som presenterar familjen von Hallwyl.
På 1990-talet hade museet en uppskattad utställning om de tre systrarna.
– Det vi ville göra nu var att gå tillbaka till källmaterialet på nytt. Det finns ett väldigt rikt bildmaterial på Hallwylska museet att ösa ur. Det är också flera släktingar till systrarna som finns i livet och vi har fått ta del av privata bilder och arkiv. Det har varit fantastiskt, det finns bilder som inte tidigare har varit publicerade, säger Annika Williams.
De tre societetssystrarna valde olika vägar i livet.
– Även om det är tre berättelser om systrarna som en del i den Hallwylska familjehistorien, så berättar den lilla historien också den stora historien, hur de förhöll sig till den tidens kvinnoroll, med de begränsningar den innebar och hur de på något sätt hittar manöverutrymme, säger Annika Williams.
Systrarna von Hallwyl levde i en samhällsomvälvande tid.
– De är väldigt ovanliga på det sättet att de föds in i en så oerhört förmögen familj. Samtidigt kan man se att de kämpar med frågor som andra kvinnor kämpar med, som myndighet och rösträtt.
Den äldsta, Ebba, var intresserad av studier, politiskt och socialt engagerad och arbetade bland annat för kvinnlig rösträtt. Yngsta systern Irma, som hade mycket nära band till föräldrarna, var istället den av systrarna aom gjorde de mest konventionella livsvalen.
Syster nummer två, Ellen, är kanske den vars livsöde är mest känt, inte minst här på Gotland. I början av 1900-talet genomgick hon en mycket uppmärksammad skilsmässa från sin första man, Henrik de Maré, och gifte om sig med den betydligt yngre Johnny Roosval. Skilsmässan accepterades inte av familjen von Hallwyl och påverkade länge relationerna mellan Ellen och familjen. Efter skilsmässan började Ellen leva ett mer normbrytande liv och blommade ut som konstnär.
– Med Ellen finns det väldigt tydligt ett liv före och efter skilsmässan, säger Annika Williams.
Efter att ha vistats på Gotland under flera somrar och bland annat hyrt Lullyhill och Villa Solklint, byggde paret upp Villa Muramaris. Ellen planerade och gjorde större delen av utsmyckningarna till huset och trädgården. I en bildtext i boken, under en bild av en tidig lermodell av skulpturen "Prinsessan och grodan", som slutligen hamnade i Muramaris trädgård, finns utdrag ur ett brev som Ellen skrivit till Johnny 1911: "Förlåt att jag blef så ledsen att du sade att kompositionen var dålig. Det var så öfverraskande på en gång då du förut alltid tyckt så särskilt om just kompositionen".
– Han är väl vad man med moderna ögon skulle kalla en kulturman, konstaterar Annika Williams.
Muramaris, som i år skulle ha fyllt 100 år, eldhärjades i januari 2013.
– Det är så oerhört tragiskt, det är inget hus som man bara bygger upp igen, säger Annika Williams.