Efter ett drygt år med regeringens nya filmpolitik har mindre biografer redan börjat läggas ned, medan ett 30-tal hittills har kunnat överleva genom att höja priserna. Boven i dramat är biografmomsen som höjts från sex till 25 procent. Samma ökning gäller för de stora biografkedjorna, men förlorarna blir de små aktörerna som har mindre marginaler och en begränsad publik och således är känsligare för prisökningar.
Ironiskt nog är ett av målen med den nya filmpolitiken att ”allt fler ser värdefull film som sprids och visas i olika visningsformer i hela landet”. När denna paradoxala situation påpekas för kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) brukar hon tillbakavisa kritiken med att biografavgiften på tio procent av bruttobiljettintäkten i stället tagits bort. Det är dock en klen tröst för många små biografer som nu går på knäna.
Biografavgiften betalades nämligen bara av de biografer som visar fler än fem föreställningar i veckan. För dessa är den högre momssatsen ett hårt slag, men för de biografer med få visningar som tidigare var befriade från avgiften blir 25 procents moms närmast en dödsstöt. Sin vana trogen har regeringen valt att dämpa biografernas fall genom att införa ekonomiskt stöd som biograferna kan söka.
Det mest grundläggande problemet med stödet är att biografägarna måste lägga dyrbar tid på att skriva både ansökningar och redovisningar till Svenska Filminstitutet för att över huvud taget få det. Det är dessutom oklart om stödet fortsätter att delas ut efter 2019. Detta eftersom det är till för att biograferna ska kunna rättfärdiga de högre biljettpriser de tvingas till på grund av momsen. Regeringen har alltså villkorat stödet till åtgärder som upprustning av lokaler och utvecklat marknadsföringsarbete.
Den biografägare som inte vill lägga ned den extra tid och energi som krävs för att få stödet kan därmed glömma allt hopp om att få tillbaka en liten del av momsen som betalas till staten. Den nya filmpolitiken omintetgör därmed den konkurrensfördel som mindre biografer ofta har, nämligen det lägre priset.
I stället för att låta de små biograferna främja biobesök på mindre orter så som det passar dem bäst, vilket också brukar sammanfalla med vad den lokala publiken vill ha, har regeringen valt en annan väg. Den vägen innebär att biograferna måste betala mer pengar till staten, som sedan kan vifta med bidrag som belöning för vissa specifika åtgärder.
Resultatet av den nya filmpolitiken är nu så som många varnade för, nämligen att många små biografer lägger ned eller går på knäna. Detta samtidigt som momsen är fortsatt låg på exempelvis teater och de statliga museerna har kostnadsfritt inträde. Kulturministern som tidigare rättfärdigade momsen med indragen biografavgift kan nu redovisa färre biografer på mindre orter. Det är ett steg bort från ett av målen med filmpolitiken, men framförallt ett steg längre för glesbygdsbefolkningen till närmsta biograf.