"Fotspår i sanden – Berättelser från Gotska Sandön." Så heter den, Maria Molins lovsång till ön med de vidsträckta ständerna, den karga naturen och de många sägnerna.
Fotspåren i sanden är många, och för Maria Molin leder de rakt in i hennes och familjens förflutna. Det var faktiskt farfadern och fadern – Otto och Kjell Magnuson – som drog igång den kommersiella passagerartrafiken från Nynäshamn till Sandön i mitten av 70-talet.
– Jag var där första gången som nyfödd, men mina tidigaste minnen är från femårsåldern, när jag följde med pappa och farfar. Båten låg bara där i några timmar åt gången, så jag såg inte så mycket mer än de enorma sanddynerna. Men det gjorde ett starkt intryck på mig. Sandön var äventyret, en plats för lek där fantasin fick fritt spelrum, säger Maria Molin.
Barndomsresorna till ön fick dock ett abrupt slut när Otto Magnuson avled några år senare.
– Pappa ville inte fortsätta efter det. Sandön blev nog väldigt förknippad med farfar och hans bortgång. Det skulle dröja nästan 30 år innan han och jag återsåg ön, säger Maria.
2014 flyttade hon till Gotland och började kort därpå jobba för den numera insomnade besöksnäringssajten Gotland.net. Ett av uppdragen som föll på hennes lott den sommaren var att åka till Sandön och skriva ett reportage därifrån.
– Det var ju väldigt speciellt att komma dit igen efter så lång tid. Pappa följde med mig den gången, och tillsammans klev vi rakt in i vårt gemensamma familjeminne. Jag inser så klart att ön funnits kvar där hela tiden, men för mig hängde den ihop med något avslutat, barndomen och min familjs historia där.
Och nu upptäckte du hela ön?
– Exakt. Och jag kände mer eller mindre omedelbart en stark kontakt med den. "Gud, vilken plats!" Jag måste lära känna den närmare", tänkte jag när jag såg de ljungkantade stigarna och de mäktiga tallarna.
Det finns olika metoder för att bekanta sig med en plats. Maria Molin är en skrivande människa och har sin.
– När jag flyttade till Gotland startade jag kulturbloggen Kulturöjn. Det är så jag gör när jag vill lära känna en plats: Jag pratar med folk och fångar in andras berättelser. Ganska snart efter mitt återbesök 2014 bestämde jag mig för att göra samma sak med Sandön. Det var då fröet till boken såddes.
"Fotspår i sanden" porträtterar ett tiotal personer med en nära relation till ön. Bland dem finns gamla fyrvaktare, tillsynsmän och besöksvärdar, samt författaren Anna Jansson och fotografen Arne Carlsson. Därtill är boken illustrerad med fotografier av tillsynsmannen Magnus Lepschi och skisser av konstnären Sebastian Grönwall.
– Men den egentliga huvudpersonen är platsen och naturen. Den återkommer som en röd tråd i alla de berättelser jag samlade in. Detta är en plats som, med några få undantag, är orörd av människohänder. Och som besökare är man utlämnad till den. Man är där, mitt ute på havet och inget land i sikte. Börjar det blåsa vet man inte riktigt när man kommer hem. Men det är också det fina med det: Man är i nuet, ensam med sina tankar och naturen.
Även som vuxen är Sandön ett äventyr för dig?
– Ja, och det är ett äventyr som man inte behöver konstruera. Det finns redan där, från det att man går ombord på båten. Till det bidrar så klart också historien: Gottberg (Östersjöns sista sjörövare) och de förlista fartygen som tittar fram då och då när vinden ligger på.
Har du någon favoritplats på ön?
– Många, men vandringsleden mellan Hamnudden och Tärnudden är en av dem. Från Hamnudden följer stigen havet förbi Bourgströms stuga där Albert Engström skrev sin bok om Gotska Sandön på 1920-talet. Vid S:t Annas udde går den upp på Högalands mäktiga strandbank. Från stigen har du enastående utsikt i tre väderstreck innan den viker ner bland sanddynerna vid Vinbukten.
Det tog sin tid att sätta punkt för "Fotspår i sanden", men i november utkommer den till slut på det gotländska förlaget Eddy. Maria Molin hör numera till de återkommande gästerna på Sandön. Där kommer hon också att fortsätta synas, trots att manuset gått till tryck.
Hon kom dit första gången med pappa och farfar. Nu är resorna framför allt förknippade med en annan nära relation, den till lillasystern Maja.
– Det är en annan sida av ön. När hon och jag är där finns inget annat som pockar på uppmärksamhet, inga vardagsbekymmer som stjäl uppmärksamhet. På Sandön kommer man nära sig själv, men också andra.