Jag fäster sällan någon vikt vid vad konstnärer, författare, musiker och scenkonstnärer har att säga om sina egna skapelser. Slutresultatet bör rimligtvis kunna föra sin egen talan, tänker jag.
Nu bryter jag mot den principen. Under presskonferensen inför premiären av ”Mina drömmars land” sa regissören Thomas Sundström något som jag tyckte var förståndigt: Eftersom vi i allt högre utsträckning kommer i kontakt med andra kulturer finns det skäl att reflektera över vår egen – inte för att exkludera, utan för att förstå oss själva och omständigheterna som formade oss.
Därför kan det vara sunt att blicka bakåt emellanåt, och det är precis vad som görs i ”Mina drömmars land”.
Av scenrummet och kläderna att döma tycks vi befinna oss i en kabarémiljö runt sekelskiftet. ”Mina drömmars land” är en show om vischan, så den som ser de mondäna kabaréerna i Paris framför sig får justera glasögonen. Tänk snarare vilda västern, med Marie Nilsson Lind madamelikt tronande vid pianot i en cowboy-saloon. Även sett till formen kan föreställningen beskrivas som en sorts kabaré.
Sångnummer blandas med korta revyliknande sketcher, monologer och vardagspoesi – allt levererat i ett ledigt, men taktfast, jazztempo. Någon regelrätt handling finns inte, men utgångspunkten är hela tiden Marie Nilsson Linds egen historia.
Allting börjar på barndomsgården i När, där det bjuds på traditionsenlig Arrakskrans varje söndag. Lantislivet har gått sin gilla gång tämligen oförändrat i decennier, kanske århundraden. Så plötsligt kommer rymdåldern; tillvaron sätts i gungning och den äldre generationens trägna pliktmoral ställs mot ungdomens drömmar om ett annat slags liv.
Föreställningen tar oss med på en personlig resa, men ”Mina drömmars land” speglar också ett större skeende. Det handlar om det som brukar kallas ”landsbygdsproblematiken”: avfolkning, nedlagda butiker och dålig lönsamhet i största allmänhet.
Jag kan tänka mig att många går och ser showen för musikens skull. Därför kommer det lite som en överraskning att musiknumren blivit ett förhållandevis nedtonat element i föreställningen. Missförstå mig inte: Musikaliskt är ”Mina drömmars land” genomgående fantastisk.
Jag hade heller inte väntat mig något annat med talanger som Lee Gotvik, Erik Törner, Joel Kant – och så Nilsson Lind själv givetvis – på scenen.
Ändå utgörs ”Mina drömmars land” till störst del av Nilsson Linds monologer. Att ta grepp om livet och hela universum är egentligen en omöjlighet. Marie Nilsson Linds lyckas ändå med den svåra uppgiften på något mirakulöst vis – mycket tack vare sin lite vilsekomna och tafatta bondpersona, som förankrar de kosmiska utsvävningarna i en jordnära vardag.
Föreställningen hade visserligen mått bra av att kortas något, tror jag. Med en speltid på drygt tre timmar blir ”Mina drömmars land” aningen mastig; vid några enstaka tillfällen försvinner jag därför in mitt eget drömland.
Men om vägen bitvis kan verka lång, så är det förmodligen för att vi vet vart den leder: Till den livsomvälvande dagen för två år sedan då Marie Nilsson Linds syster, Josefin, plötsligt somnade in.
Efter sig lämnade hon ett tomrum som aldrig kan fyllas; när systerns bild till slut projiceras på väggen upplever jag det ändå som en sorts förlösning. ”Mina drömmars land” skildrar till syvende och sist ett personligt sorgearbete.
Styrkan med föreställningen är att Nilsson Lind inte gör det till en privat angelägenhet; nästan alla kan känna igen sig i delar av hennes berättelse.
Genom att lyssna på den blir vi nog i någon mening också klokare på oss själva. Jag är benägen att ge regissören rätt i det här fallet: För att gå vidare måste vi blicka bakåt.
Orden kan låta förnumstiga, men i ”Mina drömmars land” smärtsamma och vackra slutackord får de ett ansikte, en kropp och en röst.