Ojet Ringbom och keramikern Torgeir Leander Henriksen toppmatar ugnen. Ett hett arbete.
Det finns inte så många saltugnar i bruk längre och inte heller så många som bemästrar det gamla hantverket. Men i Hamra hos Göran Ringbom finns en praktpjäs från 1994. Efter några års vila och viss renovering har den nu åter eldats upp för att ge flera hundra keramiska verk den där åtråvärda glansen och hållbara ytan som bara en saltugn kan ge.
– När man eldat upp till 1 300 grader kastar man in saltet i eldstaden och då bildas soda. Leran avger kisel och det blir en kemisk reaktion som ger en fantastisk glans, berättar Göran Ringbom.
Saltglasering är en mycket gammal europeisk teknik. I Tyskland har saltglaserat stengods från 1100-talet upphittats. I Sverige förknippas saltglasering kanske främst med Höganäskrus. Göran Ringbom själv berättar en historia som ska ha utspelat sig i Holland någon gång på 1500-talet.
– Det fanns ett krukmakeri som eldade för att bränna lergods. Så plötsligt tog veden slut och folk gick man ur huse för att samla ved eller hitta något som gick att elda. Man hittade bland annat sill- och salttunnor som man slog sönder och kastade i ugnen. När man sedan öppnade ugnen kunde man inte förstå varför lergodsen hade en så vacker yta. Men till slut räknade de väl ut det. Jag älskar den historien, säger han.
Saltugnen i Hamra rymmer många föremål. Drygt 400 krukor får plats här säger Göran Ringbom.
Att bränna föremål i en saltugn, och särskilt i en av Hamras storlek, görs inte i en handvändning. Bara att plocka in alla föremål i ugnen tar flera dagar. Därefter muras ugnens öppning igen och i tur och ordning tänds sedan de fyra eldstäderna i ugnens botten för att driva ut fukt. I takt med att temperaturen stiger ökar aktiviteten och man övergår till att mata eldstäderna med halvmeters stora vedträn från fyra toppluckor.
– Det är flera personer som arbetar dygnet runt med att bara mata på med mer ved hela tiden. Då är det riktig aktion! Det blir så varmt att veden antänder innan man fått i vedträna, säger Göran Ringbom.
Torgeir Leander Henriksen har varit med sedan starten 1994 och har fått plats för några egna föremål i ugnen.
När värmen stigit till 1 300 grader ska ugnen matas med salt med jämna mellanrum, omkring fem gånger. Så till sist, efter två till tre dygn av ihärdigt eldande och saltande, får ugnen svalna, något tar cirka fem dagar. Sen återstår det att se om godsen fått rätt lyster eller om processen misslyckats.
– Inget är givet. Man måste ha naturen med sig. Det får inte blåsa för mycket och luften ska inte vara för torr. En gång hade jag en beställning på 300 sillkrukor. Det gick åt pepparn, minns Göran.
Saltugnen i Hamras åtta meter höga skorsten har blivit ett landmärke i landskapet.
Det går ett rykte om att det här kan vara din sista bränning i saltugnen. Kan det stämma?
– Jo, jag har väl talat om pensionera mig från ugnen. Men jag kommer att jobba vidare i krukmakeriet och får mer tid för musiken. Men du vet hur det är med artister. Alla säger att det här är det sista giget. Blir det här en riktigt bra bränning så kanske jag fortsätter, skrattar han.
Hamraprofilen "Murar Karlsson" anlitades för att bygga saltugnen. Nu övervakar stenporträttet av honom bränningen.
Det är inte så många som behärskar metoden med saltbränning längre och Göran Ringbom betonar att det är viktigt att kunskapen förvaltas och får leva vidare. Under den här senaste bränningen finns också flera personer på plats för att lära sig hantera tekniken, bland andra Görans son Ojet Ringbom.
– Jag är inte keramiker, men jag vill lära mig ugnen. Jag har varit med och eldat lite tidigare, men man måste hålla på för att bli duktig. Kanske vi kan samla ihop keramiker som vill bränna i saltugnen en eller ett par gånger om året och anordna workshops. Det är kanske så vi får jobba i framtiden, säger Ojet Ringbom.