Den 13 december ges Ringboms historiska roman ”Hymn för Hilda Veström” ut på Sjösala förlag. Det är historien om en tredjeklasspassagerare från Vänge som var på väg till USA med världens största fartyg.
Vi känner historien.
Den 14 april 1912 gick hon till botten på sin jungfruresa mellan Southampton och New York. Ombord fanns två gotländskor, 36-åriga Hulda Clasén och alltså även Hulda Veström, 14 år gammal.
Hulda Clasén hade tidigare levt i Amerika, men sedan maken dött och livet blev ensamt reste hon till Sverige för att hämta ”barnen”.
Barnen var de 14-åriga tvillingarna Hulda och Maria, döttrar till hennes syster Emma Veström, tanken var att föra dem till deras far Adolf som redan utvandrat till det stora landet i väst.
Lilla Hulda följde med, Maria stannade kvar. Hon vågade inte ge sig ut på havet, rädd att båten skulle sjunka, sägs det.
Det är fakta och vad vi vet.
Men känslorna då? Tankarna? Jakob Ringbom närmar sig dem i sin roman, finstämt och varsamt:
– Det är min version av Hulda. Även hennes liv här på Gotland är dramatiserat, jag föreställer mig fattigdom och undernäring i Vänge i tidigt 1900-tal.
Utifrån det har han byggt sina karaktärer.
– Hulda är en kantstött tyst flicka som bara pratar med sin syster. Hon har en idé att den som slösar med orden hämtas till Gud i förtid. Och så blev det ju.
Livfullt men också sorgligt har skrivandet varit, han har försökt göra det med respekt och ödmjukhet.
– Det har känts väldigt fint att få lyfta fram den här flickan som aldrig gjorde något avtryck. Nu får hon komma fram för alla.
Jakob Ringboms intresse för Titanic och sjökatastrofer i allmänhet är tidigare känt. Inte minst har han ju ägnat sig åt att forska kring Hansa-katastrofen.
– Jag gjorde mina första Titanic-böcker redan i Öjaskolan. Och jag fick faktiskt lov av min fantastiska lärare Harriet Söderström att hålla föredrag om sjökatastrofer redan i tvåan, fem minuter varje vecka.
Som roliga timmen, alltså?
– Ja, typ så. Mina klasskamrater fattade ingenting när jag pratade om bruttoton och propellerblad. Som tack låter jag Harriet finns med i boken, som Huldas lärare i Vänge.
När boken nu ges ut får vi uppleva katastrofen ur Huldas ögon:
– Hon visste inte vem kapten Smith var, men hon visste och det lät och luktade i tredje klass där hon var på väg mot den nya världen.