Titanic sjönk bara fem dagar efter att ha lämnat Southampton, på väg mot New York.
Norra Atlanten,
25 april, 1912
Det var för att vara mor och far till lags som Robert Scholl, bördig från White Rose Street, en avkrok i norra Halifax, hade tagit anställning som lättmatros. Med fem syskon därhemma hade det bara varit en tidsfråga innan det var dags att flytta ut ur fädernehuset. När far berättade om expeditionen hade Robert genast gett sig av ned till hamnen i Halifax. Redan samma eftermiddag hade F. H. Larnder, befälhavaren på den gamla kabelångaren Mackay-Bennet, godkänt Roberts ansökan, trots hans ringa ålder.
”Vi lämnar den sjuttonde”, hade kaptenen grymtat. ”Jag behöver alla händer jag kan få fatt i.”
De hade inte haft någon tur med vädret. Vindarna hade varit kraftiga och kylan på gränsen till outhärdlig. Värst var krängningarna som uppstod vid de tillfällen rorgängaren plötsligt behövde gira för att undvika större ansamlingar av is. Men Mackay-Bennet var en fin ångare, även om hon var något till åren. Hon låg för det mesta stadigt i sjön och hade stora utrymmen under däck. Tio år tidigare hade hon använts för att underhålla atlantkabeln.
Hundraåttionio människokroppar, det var den siffra Robert hört nämnas när Larnder senast hade räknat dem. Många låg stuvade i is på fördäcket i det som kallades ”högen”, andra nere i kistor i lastrummet: ”helveteshålet” som besättningen kallade det. De i besättningen som hade hytter som låg vägg i vägg med lastrummets morbida last, hade av förklarliga skäl haft svårt att få någon rejäl sömn.
Den tjugonde hade de nått fram till det södra isbältet och av de utspridda ansamlingarna av is förstod de att de närmade sig katastrofområdet. De hade fått uppgifter om Titanics sista position och sedan jämfört dem med ångaren Carpathias, det enda fartyg som plockat upp överlevande.
”Bara growlers”, hade Larnder muttrat bakom mustaschen när de stävade fram och girade för mindre isberg.
Robert tog av sig kepsen, strök svetten från pannan och hackade tänder. Skymningen var någon timme bort. Han återgick snörvlande till arbetet. Vid bordläggningen hittade han en läderkänga.
Kanske en andraklassare.
Robert hivade läderkängan över bord i samma stund som han hörde utkiken ropa.
”Come about! Kropp om styrbord!”
Robert vilade hakan på kvastskaftet och sökte med blicken över vågorna. Fartyget girade åt styrbord.
”Det är bara ännu ett tomt livbälte”, muttrade han till Vincent Williams, en stor svart man och en riktig sjöbuss, bördig från Chicago. Det Williams inte hade sett var inte värt att se. Det viskades om att Williams flytt till Maine efter att han stuckit ned en norrman med kniv på en bar i Detroit.
Robert kisade med ögonen och spanade efter den förmodade kroppen. Det var svårare nu. De första dagarna hade de kommit in i rena drivbälten av kroppar som flutit i klungor tillsammans. När de hittat kropparna hade de satt ned livbåtarna och sedan tagit ombord dem. Ibland var det svårt att sära på dem, särskilt de kvinnor som ännu omfamnade sina barn. Efterhand hade kropparna blivit färre. Williams hade förklarat att vind och strömmar snart skulle sprida dem över så stora områden att de skulle bli omöjliga att hitta. Dessutom skulle kropparna snart börja sjunka. Några hade också gjort det vid bärgandet, då de gled ur sina bälten innan de fått upp dem i båtarna. I det klara vattnet kunde man se flera meter ner och betrakta hur kropparna sjönk för att sedan försvinna i djupet. Det sades inte mycket under arbetet.
Ångvisslan ljöd och nu såg Robert att det var något mer än ett livbälte.
Williams betraktade föremålet. Fartyget tog gir mot det.
”Tror vi kan få mer än bara ett livbälte här”, muttrade Williams och gick fram till babords reling. Han sköt bak kepsen i nacken och gestikulerade till styrmannen att slå av på maskin. Mackay-Bennet föll sakta av i motvinden.
Under tystnad, endast bruten av korta kommandon, närmade de sig en kropp. Kroppen, iklädd ett vitt livbälte, flöt med ansiktet uppåt. Mackay-Bennet girade sakta för att få kroppen i lä på babordssidan.
”De har i alla fall inte varit på henne …” mumlade Williams när de kom närmare.
Robert förstod vilka han menade. Sjöfåglarna. Att lyfta upp kroppar som sjöfåglarna redan hittat före dem var outhärdligt. Alla mjukdelar i ansiktena var borta.
”Ska vi sätta ut båten?” frågade Robert.
”För en kropp?” svarade Williams. ”Nej, vi försöker ta henne med båtshakarna …”
Det var en ung kvinna, kanske bara ett barn. Kroppen var helt orörd, ögonen var stängda som om hon sov. Håret vaggade i takt med vågorna.
Komminister Joseph Simmons från Halifax, bördig från Queens i New York, kom fram till relingen och gjorde ett slentrianmässigt korstecken när han fick syn på flickan.
”Scholl! Båtshakar!” beordrade Williams utan att släppa flickan med blicken.
Robert slängde över en båtshake till Williams, en behöll han själv. Utan ord genomförde de arbetet. Det enda som höll för vikten var livbältets remmar. Kläder, och i värsta fall lemmar, riskerade att lossna från kropparna annars.
De stack in hakarna under remmarna och drog upp flickan. Väl vid relingen tog Simmons och Williams tag om hennes axlar, och så försiktigt som möjligt lade de henne på däcket. Vatten från klänning och livbälte rann längs med däcket, sökte sig mot spygattet och tillbaka mot sjön.
”Så där Robert, då är hon din …” sade Williams och lämnade Robert och Simmons till att utföra resten av arbetet. Robert knorrade irriterat åt Williams som gick bort till styrbordssidan, blickade ut över det blyertsgrå havet och stoppade sin pipa.
Robert var glad att det hela snart var över. Kylan var visserligen att tacka för att kropparna ännu inte var stadda i förruttnelse men gjorde det också oerhört svårt att arbeta med händerna effektivt under någon längre tid. Handskar gjorde arbetet direkt omöjligt. Men några klagomål hade han inte framfört till Larnder och det hade ingen annan heller.
Robert hade blivit härdad under de här dagarna. Det var bara döda kroppar, inget annat. Men det var något underligt med den här flickan.
Han försökte låta bli men kunde inte sluta tänka på vad som hänt henne, vad hon upplevt under de där sista minuterna ombord på Titanic.
En tidningssida som berättar om Titanics förlisning.
Löpsedlarna satt redan inpräntade i hans medvetande. De första nyheterna var knapphändiga, sedan hade det blivit mer och mer klart att detta var den värsta sjökatastrofen som drabbat den Nya världen. När Carpathia anlände till katastrofplatsen var det för sent. Carpathia hade bara lyckats rädda sjuhundratolv passagerare. Sjuhundratolv av mer än tvåtusen själar.
Kvinnor och barn först, så hade ordern varit, sades det. Robert visste att detta var en lögn. Han hade sett vad som drev omkring på havet. Bara en livbåt hade vänt tillbaka för att plocka upp överlevande. Sex personer hade räddats ur vattnet. Det var allt. Resten hade drunknat eller frusit ihjäl.
Flickan var helt uppenbart en tredjeklassare; vilket innebar begravning till havs. Det var endast de som tillhört första- och andraklass som skulle balsameras på Mackay- Bennett. De balsamerade kropparna lades i kistor och dessa förlades till det isfyllda lastrummet i väntan på vigd jord. Tredjeklassare, och de kroppar som var så illa åtgångna att det inte gick att se vilken klass de tillhörde, sveptes in i segelduk och sänktes i havet. Redan första dagen hade de begravt mer än tjugofyra själar i havets vågor.
Tack och lov var Robert inte balsamerare. Han hade sett vad det innebar för de som tilldelats det arbetet. Det gällde att inte vara kräsmagad. En kropp kunde ta upp till fyra timmar att göra i ordning. Balsameringsvätskan skulle smörjas in överallt. Larnder upprepade gång på gång att noggrannhet var av största vikt. Liken skulle identifieras av anhöriga när de väl kommit iland.
Robert tog tag i flickans axlar. Det mesta av vattnet hade runnit ur klänningen. Han drog först två snabba snitt över axelremmarna och sedan över remmarna i sidan. Därefter rullade han över flickan på mage och sprättade upp det tjocka tyget bakifrån, lösgjorde kappan och rullade sedan över henne på rygg igen. Hon var förvånansvärt lätt.
Han sökte igenom fickorna. I den vänstra fann han två fotografier och i den andra kände han något tungt. Han fick fram ett fickur i guld av märket Le Roi. Han tittade på uret och noterade tiden 02.20. Flera av offrens klockor hade stannat på samma tid. Titanics dödskamp hade varat i nästan tre timmar.
Han lösgjorde resten av klänningen och drog av den. Han hajade till. Mellan undertröjan och klänningen låg en bok. Robert stirrade på boken en kort stund och tog sedan försiktigt upp den. Gröna pärmar. Han vände några blad som klibbat ihop. Texten var på ett främmande språk. Robert släppte boken med blicken och tittade åter på fotografierna. En familj framträdde på de vattendränkta bilderna. Familjen stod framför ett hus, omgivet av skog. På förstutrappan stod en man, en kvinna och två identiska flickor uppradade. Han antog att flickan var en av dem. Robert lade boken och fotografierna åt sidan. Han sprättade upp tröjan och underbyxorna.
”Segelduk!” ropade han.
Snart kom unge Hollingworth dit med en packe dukar som han slängde framför fötterna på Robert. Williams kom över, han också.
”Vad har du där?” frågade Williams och slog tobaksresterna ur pipan mot skrovets utsida.
”Tredjeklassare.”
Williams nickade.
”Minia avlöser oss i morgon.”
Både is och balsameringsvätska var på upphällningen. Lastrum och fördäck var fullt.
Williams gestikulerade åt Robert att han skulle rulla in flickan i segelduken.
Robert hämtade det förtryckta formuläret de fått med sig från Halifax, tillsammans med hundra kistor, balsameringsvätska, hundra ton is, tolv ton sänken i järn och proviant för två veckor.
Identifikationen var svår. Ibland kunde de bara notera ”tredjeklass”, emellanåt var det en ren gissning. Barnen var svårast. Inte bara att identifiera utan också att ta hand om. Redan första dagen hade de bärgat ett spädbarn. ”Kropp nummer fyra” hade de noterat. Pojken hade hittats flytande utan livbälte. Underligt nog hade han inte sjunkit.
Ingen ombord kunde följa ordern om att alla tredjeklassare skulle begravas till havs när det kom till ”Kropp nummer fyra”. I stället hade de alla hjälpts åt med att ta hand om pojken, de hade lagt honom i en kista. Den här pojken skulle få vila i vigd jord, i Halifax. Larnder hade inte opponerat sig.
Människor samlas utanför rederiets kontor i New York för att få höra nyheter om Titanic.
Robert skrev i formuläret.
Nr: 307
Kön: Kvinna, förmodligen tredjeklass
Ålder: 14 eller däromkring
Identifiering: Vit, ljusbrunt hår,
Övrig identifiering: Okänd
Effekter.
En klocka, stannat tiden 02.20
Två fotografier,
En grön bok: Schillers Jeanne d’Arc
Notering: Begravd till havs.
Robert skrev under och tittade på flickan igen. Han blev stående en stund. Kände hur en märklig sorg kom över honom. Williams harklade strupen och stoppade en ny laddning tobak i pipan.
”Hon kommer inte till liv igen, Scholl, hur länge du än väntar. Se till att få henne överbord så vi kan få ta upp ånga igen …”
Robert lade sina händer på den kalla kroppen och rullade så varsamt han kunde in flickan i segelduken. Segelduken var stel och följde med när han vände henne runt. Han kände doften från Williams pipa. Robert lade i de tunga järnsänkena och med Hollingworths hjälp drog han åt repen kring byltet. Flickans gestalt tog form.
Simmons kom åter upp på däck.
Med Williams hjälp fick Robert och Hollingworth upp kroppen på träbänken som vilade på relingen.
”Simmons?” sade Williams med pipan i mungipan.
Simmons klev fram till relingen och strök en hand över byltet. Robert tog av sig kepsen.
Och havet skall lämna sina döda, korrupta kroppar
som sover däri och göras ärofulla kroppar, genom hans mäktiga verk ska han underkasta sig allt.
Av jord är du kommen, jord skall du åter varda …
I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn,
Amen
Simmons signalerade till Robert att han var klar. Robert satte kepsen på huvudet igen. Med gemensamma krafter lät de byltet gå så långt ut från skrovet som möjligt. De blev kvar vid relingen och såg hur byltet sjönk. Det gröna vattnet slukade flickan.
Larnder avvaktade tills fartyget gått fritt från kroppen. Hollingworth och Williams gav sig av för att äta kvällsmål och därefter förpläga sig själva med rusdrycker.
”Kommer ni, Scholl?”
Simmons stod vid Roberts sida.
”Jag känner ingen hunger, Fader. Vet Ni, jag känner ingenting …”
”Det är svårt att känna något så ofattbart som döden, Scholl. Den är inte för oss att känna.”
Robert betraktade vågkammarna som en efter en drog sig mot Mackay-Bennets skrov. Simmons klappade honom på axeln och gick föröver.
Mackay-Bennet försvann nordvart. Borta var isen, borta var fartygen, kvar vilade ett öppet hav. En bris tilltog och växte sig snabbt starkare.
* Texten är publicerad med tillstånd av Jakob Ringbom och Sjösala förlag.