En häst är så mycket mer än ett arbetsdjur eller ett transportmedel.
Nähä? tänker säkert många som läser det här. Gotland brukar trots allt räknas som ett av de hästtätaste länen i landet. Den som försöker bena ut detta ”så mycket mer” har dock en svår uppgift framför sig.
– Det är det som är speciellt med hästen, att den är så svårgripbar på något sätt. Å ena sidan stor och kraftfull, å andra sidan superkänslig och eterisk. Vi hör ofta om den i sagor, där den skildras som en mystisk varelse. Den är mera väsen än djur, kan jag tycka.
Det säger skulptören Ulrika Holgersson Hägg. Hon är kanske mest känd för sina änglafigurer, som bland annat synts i Domkyrkan. Men hästmotiven har hela tiden funnits som ett parallellt spår i hennes skapande. Och nu har det alltså blivit en hel utställning på temat, ”I kraft och känslighet”, som visas i galleriet Mårtens lada i Rute under Art Week.
– Jag var ingen typisk hästtjej som barn, mer en drömmande konstnärstyp. Det var egentligen först i 20-årsåldern som jag började med hästar. Det som är så fascinerande med dessa väsen är att de plockar fram så mycket ur vårt inre. Den som sätter sig på en hästrygg möter i någon mening sig själv, bara man vågar öppna sig för det, säger Ulrika Holgersson Hägg.
Hon betonar gång på gång att det handlar om ett möte och ett samspel mellan människa och djur. Det avspeglas också i hennes skulpturer. Tidigare användes hästen ofta i konsten för att hävda makt; på de gamla ryttarstatyerna var det som bekant härföraren och regenten som satt i sadeln. Hos Ulrika Holgersson Hägg finns det dock ingen betvingande aspekt i denna relation.
Istället gestaltar hon ett nyfiket närmande, där människa och djur möts på lika villkor.
Hästen får oss att gå in oss själva, säger du. Är det något särskilt med just hästen eller kan till exempel en hund ge upphov till samma känsla?
– Det där är så klart svårt att svara på – och olika från person till person. Vad som ändå skiljer en häst från en hund är att det handlar om ett flyktdjur. Det innebär att man måste närma sig dem på ett ödmjukt och inkännande sätt. Deras instinkt är att fly, samtidigt vill de vara med oss, vill samspela. Det är motsägelsefullt, men också en del av magin.
Ytterligare två konstnärer har varit med och satt prägel på ”I kraft och känslighet”: musikern och ljudkonstnären Ole Brolin, samt fotografen Hanna Rössner.
Den sistnämnda var precis som Ulrika Holgersson Hägg ganska sen till hästpartyt.
– Jag var inte någon typisk hästtjej jag heller. Mitt intresse vaknade först när Ulrika bollade den här utställningsidén. Uppriktigt sagt har jag nog varit lite rädd för hästar tidigare, de är ju så stora och kraftfulla djur. Ibland känns det som om de ser mer än vad vi människor gör, kanske sådant vi inte vill se, säger Hanna Rössner och fortsätter:
– Visst var det lite nervöst i början när jag närmade mig dem med kameran – jag har ju aldrig fotograferat hästar tidigare – men det dröjde inte länge innan jag upplevde det som Ulrika beskriver, det där att man går in i sig själv, möter sig själv.
Ett ögonblick senare har rollerna blivit ombytta: nu är det reporterns tur att närma sig de två konstnärerna med kameran. Det blir inget vidare möte; flyktinstinkten slår med ens till.
– Hur ska vi stå? Ser det inte konstigt ut? Det känns konstigt. Stelt.
Det ser faktiskt rätt stelt ut. Jag föreslår därför en promenad i hagen, där Ulrika Holgersson Hägg har hästarna Garbo och Don Ivan.
De flyttades hit under gårdagen och är för tillfället lika stirriga som sin ägare.
Men sedan händer något. Efter några minuter i hagen har de ansträngda minerna lösts upp och ett inre lugn infinner sig.
När vi går tillbaka till galleriet för att ta några kompletterande bilder lämnas det sista som återstår av flyktinstinkten i hagen.
– Ja, du ser. Så fort man är med dem en stund känns allt mycket lättare, säger Ulrika Holgersson Hägg och ler för kameran.