”Det går”, säger Marcus Haraldsson om 1980-talet när svenska skolbarn startade en miljörörelse som resulterade i regnskog som ännu är skyddad.
– Det är en historia om när miljöfrågorna var i topp. Det var slutet på 80-talet med ozonlagret, kärnkraftsavveckling och ett klimathot som redan var välkänt och som världen ville agera på och var överens om, säger journalisten och författaren Marcus Haraldsson.
Att bevara tropiska regnskogar från skövling låg högt på agendan. Vilket uppmärksammades av en nioårig pojke som räckte upp handen i ett klassrum i Sorunda 1987.
– Det var en liten kille som ville köpa en del av regnskogen för att skydda den och då drogs det igång. Inom kort tid var det tusentals skolor runt omkring i Sverige som samlade in pengar till en regnskog i Costa Rica. De sålde saft och bullar, samlade skräp och pantade burkar, så att det kom in många miljontals kronor till det som heter Barnens regnskog.
Själv var Marcus Haraldsson tio år och gick i en skola i Dalsland, när han fick höra om insamlingen.
– Vi var med i en miljötävling där vi vann en bit regnskog, berättar han och då drog det igång även för honom.
Han blev en av alla svenska barn som skulle rädda världen, men hans mamma som var mellanstadielärare tänkte att det inte kunde vara så enkelt.
– Det måste vara lite mer komplicerat än att köpa regnskogen och rädda den, säger Marcus Haraldsson.
Det var samma fråga som han skulle fråga sig själv som journalist långt senare.
Som barn startade han en miljötidning ihop med sina klasskamrater, där de skrev artiklar om skogsskövling, oljeberoende, utrotningshotade djur och kommande klimatförändringar. Som tolvåring åkte han iväg på sin första reportageresa, eftersom hans mamma ville se om markerna de hade köpt i Latinamerika existerade.
– Vi var som ett undersökande team där, jag och min mamma. Vi hittade regnskogen på ett berg i Costa Rica. Jag blev helt begeistrad och mamma var mer misstänksam, minns han.
De kom till Monteverde som låg på toppen av ett skogsklätt berg, med några enkla trähus, affärer och pensionat längs en huvudgata med gropar i. Där fanns även det naturreservat som skulle skyddas med hjälp av de fyra miljoner kronor som hade samlats in av skolbarn som honom.
”Vi hade den här idèn att det gick att rädda regnskogen och jag blev väldigt fascinerad av hela resan. Att det var möjligt att göra saker och att kolla upp saker”, säger Marcus Haraldsson om sin första resa till Monteverde som barn.
– Efter det trodde jag verkligen att allt kunde vara möjligt och att det inte fanns några begränsningar, säger Marcus Haraldsson.
Med åren skulle över 4 000 svenska skolor samla in mer än 30 miljoner kronor och rörelsen spred sig till elever i ytterligare 43 länder. Barnen hyllades av presidenter, skrevs om i världsmedier och belönades med det som kallas för miljöns nobelpris.
– Hela systemet kring skogen ställde om men det var först en generation senare som vi kunde veta om det här verkligen hade lyckats, säger han innan han lägger till.
– Sedan växte jag upp och blev journalist och tänkte att miljöfrågor var något man höll på med när man var barn.
”Propiedad privada”, privat mark, står det på en skylt som fungerar som gränsmarkering till Barnens regnskog.
Marcus Haraldsson har bland annat jobbat som internationell korrespondent på fem kontinenter, men har haft uppväxtorten i Dalsland som en bas. För ett par år sedan var han hemma hos sin mamma igen.
– Hon hade en pärm med våra regnskogsgrejer och hon har ibland nämnt att det vore kul att se vad det har hänt med den här gamla regnskogen. Då bestämde jag mig för att följa upp det, berättar han som kontaktade sina gamla kompisar och skolan i Sorunda där allt började.
– Jag grävde i den historien och min egna barndom och den naiva rädda-världen-idén som vi hade, säger Marcus Haraldsson.
Från barnens miljörörelse i Sverige åkte han tillbaka till Barnens regnskog i Costa Rica.
– För att återskapa vad det var som hade hänt där och hur det gick och om det fanns någon skog. Som journalist tänkte jag att barnen hade blivit lurade och att skogen gått åt skogen, säger han.
Costaricanska barn i Monteverde och Barnens regnskog, som på spanska heter ”Bosque eterno de los niños”.
Som undersökande reporter på fältresa fann han att det hade förekommit skumma affärer, med korruption och skottlossningar, när markerna köptes.
– Det var allt möjligt som man förväntar sig och historien var mycket mer komplicerad så klart. Men Barnens regnskog ligger kvar i Costa Rica, som på slutet av 80-talet var världens snabbaste avskogande land, berättar Marcus Haraldsson.
Han kom tillbaka till en välbesökt plats som nästan 30 år senare präglades av skogsförvaltning, miljöarbete, ekoturism och biologisk mångfald.
– Costa Rica ställde om miljöpolitiken i princip och har fortsatt med det. De har återplanterat skogen och av-koldioxidifierat sin energisektor och ställt om sin egen ekonomi på ett vansinnigt och väldigt lyckat sätt, säger Marcus Haraldsson, när han beskriver landets ledning i världen när det gäller hållbarhet.
”Barnen som ville rädda världen, en reportagebok om miljöengagemang” av Marcus Haraldsson. Författaren föreläser i Hemse på måndag och i Visby på tisdag.
Berättelsen om barnen som ville rädda världen, och landet som fortsätter att göra det, har blivit en reportagebok. I registret finns en lista på några av de svenska skolor, som samlade in pengar för att köpa regnskogsarealer i fotbollsplansformat. Där listas skolorna i Garda, Halla, Endre och Solbergaskolan i Visby.
– Nu har det varit reaktioner på boken att det var väl fint att folk tänkte på miljön på 80-talet, men nu har vi viktigare saker att tänka på. Men när jag har kommit tillbaka till miljöjournalistiken är jag även tillbaka till att det är det viktigaste, säger Marcus Haraldsson.
Han har gått från att vara ett av alla de barn som ville rädda världen, till att även vilja göra det som vuxen.
– Jag har inte riktigt lika mycket hybris som man kan ha när man är tio. Men många människor som gör små saker tillsammans kan göra skillnad, säger han.
Barnens regnskog i Monteverde lade grunden för Marcus Haraldsson miljöengagemang, journalistbana och nya reportagebok.
Marcus Haraldsson är på Gotland i samband med Internationella dagen i Hemse, för att föreläsa om miljöengagemanget då och nu.
– Det är väl det jag ska prata om. Det handlar om hoppfullt eller hopplöst. Just nu så är stämningen att det är hopplöst generellt med allt, säger han och jämför med stämningen på 1980-talet.
– Det var en tid där Kalla kriget tog slut, Berlinmuren föll och det var totalt motsatt stämning till vad det är idag. Världens länder började prata med varandra efter decennier av att kriga mot varann. Och det man pratade om var miljöfrågorna.
Under samma tid hade Costa Rica en mer hopplös situation, när de ändå ställde om.
– När de vände hade landet en extrem ekonomisk kris, med 40 procents arbetslöshet och 40 procents inflation och krig i grannländerna och fullt pådrag, sammanfattar han och det var då som skolbarnen kom in med sitt stöd.
Miljöpedagogen Maria Fernanda tar emot costaricanska skolbarn på fältstationen i Barnens Regnskog. Hon visar ett klassfoto från skolan i Sorunda 1987.