Hansson de Wolfe Uniteds polerade pop rullade in på högkant mellan 80-talets musikaliska genrer. Med tiden har Dick Hansson förstått att sången ”Var kommer barnen in” betytt mycket för väldigt många.
Vid stenkusten i Fleringe har skogen givit plats åt en samling hus. Här har Dick Hansson sedan tio år sin fasta punkt i livet, längt upp i norr på den ö där han föddes.
Här ägnar han dagarna åt sitt måleri, vilket även genererat en del utställningar.
– Förr hade jag målandet vid sidan om musiken, nu är det precis tvärt om, som han säger.
Penslar, dukar, färg; en liten ateljé där kreativiteten kan flöda fritt, i symbios med de vindpinade tallarna runt om och där nere Kappelshamnsvikens hävande lunga.
Det är trettioett år sedan gruppen Hanssons de Wolfe United – som från början aldrig var någon egentlig grupp – somnade in, ihågkommen av många och med musik som än lever gott för dem som någonsin lyssnat till den.
De flög in som udda fåglar i det tidiga 80-talets musikaliska landskap och sålde omedelbart guld med en typ av låtar som ingen tidigare hört.
Kanske mest älskad av dem alla är ämnet för den här intervjun: den episka ”Var kommer barnen in”, den i vilken ”tankarna för mig hem till Leningrad igen”.
Dick Hansson föddes i Visby men växte upp i Stockholm, Bromma.
Redan i tidiga tonår spelade han trummor i ett band med några klasskamrater. Så småningom blev han trummis i bluesbandet Purple Heart.
Han minns, oj, så mycket han minns när han tänker sig bakåt:
Minns ockupationen av ”27:an” inne i city, som ledde till att ungdomsgårdar poppade upp i alla stadsdelar och gav källarbanden speltillfällen, minns allaktivitetshuset Gamla Bro med musik, fingerfärg och mystiska dofter i hörnen, minns när syrran kom hem från England med Jethro Tulls första album under armen.
– Det var 1968, jag hade en klarinett då, men stack genast in till Tords Musik på Fridhemsplan och bytte den mot en tvärflöjt!
Vi rör oss snabbt genom åren här och når fram till Europafilms anläggning i Sundbyberg; en stor filmateljé och musikstudio.
Dit kom Dick i det tidiga 70-talet och mötte där Lorne de Wolfe, killen från Vaxholm som tidigare varit verksam i gruppen Contact, tillsammans med bland andra Ted Ström.
Lornes ungdomskompis Sverre Sundman hade startat skivutgivning på flera ettiketter och Dick servade butiker med reklammaterial och hade hand om Janne Schaffers idolpost. Lorne gjorde skivomslag. Claes Palmkvist, även han från Contact, var copywriter, och kom att bli en av medlemarna i Hansson de Wolfe United.
Nej, Dick har aldrig varit i Leningrad, det som i dag heter S:t Petersburg. Han fick en resa dit i trettioårs-present, men resebyrån hann gå omkull innan han kom iväg.
– Det litterära Ryssland har jag besökt många gånger så det vore på tiden att jag reste dit i verkligheten, säger han.
När Europafilm lade ner sin skivutgivning följde Dick, Lorne och Claes, som börjat musicera ihop, med Sundman näör denne byggde upp Studio Bastun på Bastugatan i Stockholm och började där skriva och spela in musik tillsammans.
I det nya sammanhanget var Dick verksam mer som producent och textförfattare än som trummis.
De fick spela in i studion på obokad tid och mejslade fram sånger som ”Iskalla killen (full av mänsklig värme”), ”Som att gunga sin själ i en hammock” och ”Minnenas sorl”.
Klassiker i dag, men vid tiden låtar som mest skapade förvirring.
Tanken var att Studio Bastun, när inspelningarna ansågs klara, skulle sälja tejpen vidare till något skivbolag, men inget vågade nappa.
(Bort)förklaringarna var många:
– ”Bra musik men svår att identifiera, obestämbar…”, minns Dick. Så Sundman som trodde på oss startade ett eget skivbolag och gav ut plattan.
”Iskalla Killen” BAS001 står det på den, Bastuns första utgivning. Den kom ut i december 1979 och fick strålande omdömen i både Aftonbladet och Expressen, en ovanlighet på den tiden.
Den oväntade framgången banade väg för fortsatta inspelningar, men nu på en helt ny nivå.
Nu gällde inte obokad studiotid, nu gällde snarare obegränsad tid, och möjlighet att, utöver sig själva, anlita vilka musiker de än önskade.
Andra albumet, ”Existens-maximum”, kom ut 1981. Och nu är vi äntligen framme vid ”Var kommer barnen in”, Hansson de Wolfes magnum opus.
– Musiken gjordes alltid först – så även på den här låten. Texten påbörjade vi i det här fallet på varsitt håll. Lorne hade temat om barnen, jag hade bilden av en kosmonaut i omloppsbana runt jorden. Han, som är närmast himlen, överaskas av att han längtar hem till Leningrad, hans barndoms stad. Vi lyckades koppla ihop de olika textuppslagen med hjälp av...ja, elden.
”Jag säger ingenting om krig och fred, heller inget om att tiden är ur led, jag säger inget om en sårad jord, men hjärtat slår i varje ord, när jag säger dig, min värld är fattig och min dag är död, när barnasinnet har berövats på sin glöd, då har ondskan nått sitt mål tillslut, då har all kärlek sinat ut…”
Tidigt kände Dick och de andra att den här låten hade något speciellt.
– Det finns något ödesmättat...musikerna kände det också, det kändes i studion när vi spelade in.
Som när gitarristen Jonas Isacsson (sedemera i Roxette) sökte en väg in i sitt gitarrsolo. Ett trick för att inte hamna i invanda spår är att byta instrument, så Claes Palmkvist plockade fram sin Starcaster, en ganska sällsynt fendergitarr.
Dick Hansson, i producentrollen, målade ut landskapet med ord som…
– tänk öst, tänk lökkupoler, klockors klang! Och Jonas seglade ut i ett gitarrsolo som än idag är ett av dom solon han, i hela sin karriär, är mest nöjd med. Tack Jonas!
Låtens textmässigt relativa obegriplighet är möjligen en framgångsfaktor, så även ordet ”Leningrad”.
Men ändå valde ni att inte använda stadens namn, som är en slags signum för låten, i titeln. Varför?
– Du vet, det var i proggens slutskede och vi ville inte locka till politisk tolkning, det här rörde sig helt enkelt om om en ensam resenärs längtan hem. Men visst har namnet en magisk klang.
Nu är Leningrad inte den enda ort som är av betydelse för låtens tillkomst. Det är även lilla Ödeshög på Vätterns östra strand.
På grund av låtens musikaliska ödesmättnad blev ”Ödeshög” nämligen dess arbetsnamn tills texten så småningom föll på plats.
Så här i efterhand minns Dick en tid av lustfylld lek i studion:
– Vi gjorde verkligen vad som föll oss in, vi lekte fram musiken. Vi hade låtarnas format, tonart och tempo klara men vi repade aldrig in låtarna innan inspelning, de skapades på plats i studion. Gästande musiker fick ackordsanalyser, instruktioner och en ordlös nynnad melodi till Lornes el-piano. De färdiga låtarna blev en överaskning även för dom.
Hanssons de Wolfe Uniteds album liknades inte sällan vid den amerikanska gruppen Steely Dan, vilken var känd för sin välproducerade musik.
Hansson de Wolfe United sades vara statsminister Olof Palmes favoritband. En gång kom Dick Hansson att träffa honom, det var i samband med ANC-galan i Scandinavium, Göteborg 1985.
Tre månader senare, den 28 februari 1986, när de just avslutat sin turnéstart på KB i Malmö kom Mikael Wiehe inrusande i logen och meddelade att Palme var död.
– I stället för efterfest skingrades vi över stan i små grupper, planlöst och tyst gick vi genom Malmös parker.
Konserten i Helsingborg dagen efter ställdes in.
Dick och Lornes framförande av låten ”Oberoende vad fursten säger” med husbandet på ANC-galan finns att se på Youtube.
Det är så länge sedan och så nyss. Trettio-sex år sedan ”Var kommer barnen in” gavs ut. Då var Dick inte fyllda trettio, nu är livet i sin utandning.
För tjugo år sedan valde han att flytta åter till sin ö. Först tio år i Visby, nu har han bott tio år i det lilla huset i Fleringe.
Här möter han livets storhet i de små sammanhangen.
Till en början var dock Hansson de Wolfe United ett rent studioprojekt och spelade live först i oktober 1982 på uppmaning av bokningsbolaget EMA-Telstar, efter att de tre första albumen sålt guld och efterfrågan på live-framträdanden var enorm.
Urpremiären i Fyrishallen i Uppsala var utsåld. Därefter ut i landet på en legendarisk turné. ”Var kommer barnen in” var ofta höjdpunkt och avslutningslåt på konserterna.
– Med åren har jag förstått att just den låten har betytt mycket för väldigt många.
På vilket sätt?
– På olika sätt, i glädje, i kärlek, i sorg. Jag är glad att ha fått vara med om att skapa en sådan låt.
Lorne och Dick hade ett antal musikaliskt gynnsamma år tillsammans, de triggade varandra positivt, hade alla antenner ute och hittade låt- och textuppslag i de mest oväntade iakttagelser.
Vad låten egentligen handlar om? Jo, säger Dick:
– Den heliga elden i barnasinnet. Men det är inget man behöver få sig förklarat...