Den här intervjun gjordes av Gotlands Tidningars Magnus Ihreskog och publicerades den 25 mars 2017. Med anledning av den nya SVT-dokumentären om Josefin Nilsson, som väckt enorm uppmärksamhet, väljer vi att återigen publicera artikeln, där Marie Nilsson Lind berättar om saknaden efter sin syster och om Ainbusk största hitlåt "Älska mig".
Marie Nilssons text till Benny Anderssons melodi har blivit en bön och önskan från ett helt folk: Älska mej för den jag är. Läs en intervju om kärlek, men också om saknad och sorg.
I radiodokumentären ”Den fastspända flickan” från 2013 sätter sig den flicka som kallas Nora vid pianot på Ulleråkers psykiatriska klinik i Uppsala och klinkar de inledande tonerna till ”Älska mej”; Se mig för här är jag, låt mig få komma nära.
Nora har tidigare blivit grovt våldtagen av den högt uppsatte polischef som kallats ”Kapten klänning” och hennes liv ligger nu i spillror.
Kanske är det vid de tillfällena musiken behövs som allra mest?
Som en pil skjuter orden och melodin via Josefin Nilssons på en gång starka som bräckliga röst in i allas våra hjärtan.
”Min enda längtan nu och här, älska mej för den jag är”.
Vad säger det om det samhälle vi lever i? Vi pratar om det i den här intervjun, om vikten av att bli sedd och bekräftad.
Se på upploppen i förorterna, se på mobbarna i skolor och på arbetsplatser. Det alla egentligen ropar är just de där sex orden.
– Fast ibland, säger Marie. Ibland är jag så trött på den där frasen...vem ska kunna älska någon som inte älskar själv?
”Älska mej” gavs ut som singel i mars 1991, men låg bara två veckor på Svensktoppen. Allt sedan dess har den levt sitt eget liv; på bröllop, på begravningar, på ställen där människor samlas, på en radio nära dig.
Vi träffas hos Marie i Lummelunda, där hon lever med musikern och konstnären men framför allt maken sedan tjugosju år Magnus Lind.
Ännu befinner sig livet i ett slags väntläge, allt sedan måndagen den 29 februari i fjol. Då lämnade hennes älskade lillasyster Josefin livet som vi känner det, den dagen startade en ny tidräkning.
Flygeln står svart och tyst vid de stora fönstren i vardagsrummet, inte en ton har hon spelat sedan den dagen.
Inte en enda.
Var har tonerna och musiken tagit vägen?
– Jag vet inte...musiken är så extremt förknippad med Josa, vi hade så mycket kvar, så mycket på gång. Vi hade gjort showen ”Systrarna siters”, vi hade börjat upptäcka Dylan-låtar som vi gjorde med röst och piano...men så tog allt slut...
Hon putsar dess lack ibland, säger hon, men i övrigt får flygeln stå. Skapandet, det musikaliska, har tagit en paus.
Däremot skriver hon en del med ord. Länsteatern ligger på för ett samarbete och bokkontrakt har hon också. Hon ska bara få orden att flöda. men först måste hon acceptera livet som det är, nu.
Ainbusk Singers, som med tiden blev bara Ainbusk, startade 1983 av de fyra barndomsvännerna från När; Annelie Roswall, Bittis Jakobsson, Marie Nilsson och åtta år yngre lillsyrran Josefin.
De kom med tiden att erövra hela konungariket, från en plats mitt emellan Svensktoppens lättja och det norénska bråddjupet, men då, vid den tiden, visste Marie inget annat än att hennes egen lilla Josa bar på en skatt.
Ögonen tåras av saknad när hon berättar, samtidigt lyser de av en aldrig sinande kärlek:
–Jag repade med henne när jag gick på folkan i Hemse och hon var 13, Janis Joplin, Ella Fitzgerald, jag tänkte; jag är glad så länge jag får vara med, de tar henne från mig sedan och gör henne till stjärna...
Och så blev det, men inte riktigt ändå. Syskonen släppte inte varandra så därför fick Benny Andersson, vid den tiden känd endast som Abba-Benny, ta hela paketet sedan han sett Josa på tv och slängt sig på telefonen.
Även om han flera år senare, 1993, verkligen gjorde ett popalbum på engelska med Josefin, ”Shapes”.
– Han såg kanske att vi var starka ihop, funderar Marie.
För så var det, Marie och Josefin gjorde ett plus ett till tre och med Annelies och Bittis röster kom det att bli mycket mer än så.
Och det är nu vi närmar oss tillkomsten av den låt, och inte minst den text, som kommit att älskas av så många.
1990, på hösten. Ainbusk Singers repade inför showen ”More Amore” på teatern Göta Lejon på Götgatan i Stockholm.
Det var ett högriskprojekt, gruppen hade tagit lån för att finansiera föreställningen, premiären närmade sig men ändå var det något som saknades – själva finalen.
Ursprungsidén kommer från författaren och psykologen Alice Miller, vars bok ”Det själutplånande barnet” innehåller ett kapitel just med namnet ”Älska mig för den jag är”.
– Det enda vi visste när vi började var att finalnumret skulle heta just ”Älska mej”, det var vad hela föreställningen handlade om, viljan att bli älskad.
Benny Andersson var högst delaktig och skrev musiken till flera av showens låtar, bland dem ”Lassie”, vilken är gruppens i särklass största hit.
– ...som inte handlade om någon hund, vilket många fått för sig, utom om barnmisshandel, påpekar Marie.
Den låg tolv veckor på Svensktoppen mellan november 1990 och februari 1991, tre av dem som etta. 16 december petades den ner från förstaplatsen av Pugh Rogefeldts Grymlings-låt ”Mitt bästa för dej”, som du tidigare kunnat läsa om i ”Hitlåtens historia”.
Men det där finalnumret...nej, det ville sig bara inte. Veckorna gick, repetitioner på dagarna, om kvällarna satt Josa och Marie i Tornet, Bennys kontor och studio vid Norrmalmstorg med utsikt över Nybroviken, och lyssnade till hans kompositioner.
– Han spelade men var aldrig riktigt nöjd och vi sa också nej. Kväll efter kväll, skrattar Marie. Kan du tänka dig, två Gotlandsbrudar i Benny Anderssons studio som säger nej till allt!
De provade det mesta, bombastiska ballader, Edit Piaf-influenser, men inget kändes rätt för inom sig visste Marie precis vad hon ville.
– Bilden var en liten bebis som förmedlar kärnan i vad allt handlar om; Älska mig! Lugnt, nedtonat.
Med tre kvällar kvar gav de till slut Benny – ni vet, Money Money, Dancing Queen, The winner takes it all, den Benny! – godkänt.
Som av ett under fanns den bara där. Melodin.
– Jag fick den med mig på kassett, åkte hem till min lägenhet på Östgötagatan och började jobba med orden.
Stockholmsnatt i november 1990. Ute i världen avgår Margret Thatcher som Storbritanniens premiärminister, president George Bush utökar USA:s styrkor i det pågående Kuwait-kriget och popgruppen Milli Vanilli avslöjas för att inte sjunga sina låtar själva.
Vid sitt skrivbord i tvåan på Söder sitter Marie med block och penna och skaldar i lampans sken de ord som ännu tar sig in varje hjärta:
Se mej för här är jag/ låt mej få komma nära/ till era hjärtan så som den jag är/ den jag försöker vara”.
Hon hade redan skissat lite, ville in i det innersta, men också ut i universum, till fjärilens vingslag, till stjärnljuset som gnistrar i allas ögon.
Men hon fick först inte till rimmet i refrängen; Min enda önskan nu och här, älska mej för den jag är.
– Som jag slet med det där. ”Här och nu” säger man ju, hur skulle jag hitta rimmet på ”nu”...men så provade jag att vända på det, ”nu och här”...och där satt den! Så svårt att hitta det enkla.
Dagen därpå skapades magi på Göta Lejon, Marie minns det ända hit, till skogen i Lummelunda genom alla år som gått. Hur Josefin greppade micken, provade den nyskrivna texten...och fick hela världen att stanna upp.
”More Amore” blev succé, sex föreställningar i veckan i ett och ett halvt år. Själva skivinspelningen gjordes i Bennys studio, Backa-Hans Eriksson på bas och Freskkvartettens stråkar.
Även där fick Benny – ni vet, Waterloo, Mamma Mia och Thank you for the music, den Benny! – finna sig i att nobbas av två brudar från Gotland som visste vad de ville:
– Han tyckte att hans synthetiska stråkar lät lika bra som en riktig orkester, men vi vägrade. Vi ville ha riktiga stråkar och så blev det!
Marie har genom hela livet slitit med depressioner och tidvis varit inlagd på psykiatrisk klinik. Det har hon öppenhjärtigt berättat om, dels i föreställningen ”Välkommen till mitt liv” som turnerat runt landet, dels i en lång intervju här på Du&jag-uppslaget.
Berättat om mörkret bortom strålkastarljuset; om kriserna, depressionen, självmordsbenägenheten...för att det hjälper att just prata.
Hur mycket av den verkliga Marie finns det i ”Älska mej”-texten?
Hon sitter tyst ett tag, där ute höga tallar, en tom grusväg och lite längre bort: kalkstensklipporna och havet.
– Dels fanns tanken på det där oskyddade barnet, men också...
Ja?
– ...det finns en revansch på min uppväxt. Jag var så otroligt rädd, blyg och deprimerad, jag var tyst och grå särskilt under högstadietiden på Högby och jag kom liksom aldrig ur det där...så med åren har jag känt att den där låten handlar väldigt mycket om mig, om min egen önskan att bli sedd.
Vad är det vi inte ser hos folk, tror du?
– Vilka de egentligen är, innerst inne. Vi lägger in så många värderingar. Jag vet att sången blivit omtyckt i gay-kretsar, det säger kanske en del.
Vad är det som berör så starkt?
– Josas röst, tillsammans med den korta texten, bara två verser, och den enkla melodin...det går direkt in. Jag har sett (finansmannen) Peter Wallenberg gråta när vi sjungit den, Jan Lundgren ville ha den på sin begravning...kanske för att var trött på att bara vara politikern...
Marie lyssnar sällan eller aldrig på låten. Sin saknade lillasyster brukar hon däremot lyssna på när hon kör bil, ensam. Då finns Josa med henne i kupén.
Men ofta orkar hon inte, sorgen är fortfarande så till synes ogenomträngligt svart.
– Jag är så söndergråten, har så fullt upp att överleva...vi var två sidor av samma mynt, Josa och jag, en introvert och en extrovert som delade allt. Nu är halva jag borta...det är så tomt nu, Magnus, så du kan inte förstå. Vi var ju varandra, vi två.
”Älska mej för den jag är”. Och som Benny Anderssons favoritrad lyder: ”Den jag försöker vara”. Som om allt vi gör är ett spel, beroende av sammanhang och plats i livet. Eller som författaren Nina Björk skriver: Det jag trodde var jag visade sig bara vara en period av mitt liv.
Mycket är efteråt, men mycket är också framtid och Benny Andersson är fortfarande ett stort ”nu” för Marie. Han ringer ibland, frågar hur allt är, pratar om stort och smått; bryr sig.
– Jag är så otroligt tacksam mot Benny. Vi har en speciell kontakt, det har vi alltid haft. Pratar väldigt mycket om livet.
Känner du dig älskad nu och här?
– Ja...jag har en jättebra man som jag älskar och han älskar verkligen mig. Men det är svårt...hur kan någon älska en när man inte kan det själv? När man inte vet vem man är.
Är du stolt för den där låten?
– Ja. Det är ett statement. Ibland står den där frasen mig upp i halsen, men ja, jag är stolt. Verkligen.
När texten var färdigskriven, den där natten mot den 22 november 1991, sprack det glas med vatten som stod på bordet intill Marie mitt itu. Bara sådär. Det var som ett tecken. Bättre blir det inte.