– Jag har ingen romantisk anknytning till Stockholm, jag har bara varit här i vuxen ålder och den är ganska hårt förknippad med min karriär. Det nostalgiska skimret kring platsen finns inte här, säger Kristofer Ahlström, på en något utslätad men omisskännelig gotländska.
Redan som femåring drömde han om att kunna leva på sitt skrivande. Vid 37 har hans önskningar sedan länge slagit in; Kristofer Ahlström kombinerar heltidsjobbet på DN:s kulturredaktion, med att på lediga stunder ägna sig åt sitt författarskap.
Hans tredje bok ”Hjärtat är bara en muskel”, ligger nu färdig, redo att möta läsare och kritiker.
– Jag har alltid ångest inför sånt här, men det här är det värsta jag varit med om, säger Kristofer Ahlström och beskriver en rent kroppslig matthet av anspänningen.
– Med tredje boken är fallhöjden högre, pressen större.
För honom är det skönlitterära skrivandet å ena sidan en njutning, en välkommen kontrast till det dagliga journalistiska arbetet, en möjlighet att få sväva ut och skriva fritt, å andra sidan en väldig ansträngning.
– Det är något jag älskar att göra. Samtidigt som jag mår jättedåligt, är jag nästan beroende av det.
Efter att hans två första romaner blivit väl mottagna, finns också rädslan att få dålig kritik.
– Mest för att jag själv inte riktigt vet vad jag tycker om den, säger Kristofer Ahlström.
Han började skriva ”Hjärtat är bara en muskel” som en kärleksroman mellan två psykopater.
– Men det är ganska svårt med två personer som inte har några egna känslor – du känner inte så mycket för de personerna, säger Kristofer Ahlström.
Istället blev det en berättelse om två personer som försöker kontrollera varandra. Elisabeth, en ung kvinna från Gotland som mer eller mindre flytt ön och en väldigt kontrollerande familj, har svårt att hitta en ny tillvaro i Stockholm. I sitt jobb som nattbusschaufför märker hon en natt hur någon sitter och stirrar på henne – Isak. De inleder en kärleksrelation, där formningsprocessen med all den rädsla och det tvivel som finns alldels i början av en kärleksrelation, dras till sin spets och blir en maktkamp.
– Jag blev klar fem minuter innan den skulle skickas till tryck, annars hade jag fortsatt, säger Kristofer Ahlström, som levt med berättelsen om Elisabeth och Isak, dygnet runt i tre år och fortfarande hittar formuleringar till boken.
Så här har författandet ständigt pågått sedan han började skriva på sin debutroman ”Bara någon att straffa”.
– Jag har tänkt att jag ska ta en paus. Varje ledig stund sedan 2009 har jag ägnat åt någon bok som jag har skrivit. Jag tänkte att det skulle vara skönt att slippa, men istället kom en massa annat och nu insåg jag att jag redan skissar på en fjärde bok, säger Kristofer Ahlström och avslöjar att det blir en fotbollsroman om livet för en, fiktiv, forna stjärna i fotbollsklubben Gute, 20 år efter lagets storhetstid.
Det verkar helt enkelt inte gå att tysta den där rösten.
– Allt jag skriver är helt och hållet tvångsmässigt, sen finns ju lusten också där naturligtvis.
I ”Bara någon att straffa”, spelar Fårö en central roll i berättelsen om att återvända hem, som i mångt och mycket också är Kristofer Ahlströms egen. I ”Ett liv för lite” valde han helt bort Gotland.
– Med min andra bok ville jag distansera mig helt från det och skrev om en familj på Södermalm på 50-talet, säger Kristofer Ahlström.
I ”Hjärtat är bara en muskel” är han tillbaka på ön, även om historien till stor del utspelar sig i Stockholm.
– Jag insåg att jag ändå saknar Gotland.
Femton år efter flytten behåller ön fortfarande sitt grepp om Kristofer Ahlström.
– När jag åker till Gotland, åker jag hem. Jag blir till och med tråkad av folk här i Stockholm för att jag åker till Gotland varje månad. Det är en längtan som blir starkare och starkare.
Uppväxten delade Kristofer Ahlström mellan Visby, där han gick i skolan på Solberga och Säve, och Fårö där familjen hade hus.
– När jag är hemma nu är jag oftast på Fårö.
Men att skriva där har visat sig vara besvärligt.
– Jag har försökt sitta på Fårö och skriva, men det är så svårt att konkurrera med allt där ute, där vill jag bara ut i naturen. I sommar har jag suttit i ett cykelförråd och försökt skriva, säger Kristofer Ahlström.