Det är något som händer med dig.
Det var så han sa, fotograf-Henrik, och det var spetsat med lika delar sarkasm och fascination. Men jag inser snart att han har rätt. Det är något som händer när jag letar fram den sex år gamla GA-annonsen, fotograferad en gråkall novemberförmiddag på den gamla förskolan Visborgstaden. Flera av barnen är bekanta eftersom min son gick på den förskolan och de har sedan följts åt in i grundskolan. Det är förresten honom ni ser med röda kinder, klädd i orangea jacka och mössan käckt på svaj. Idag skulle ni nog inte känna igenom honom. Han har skaffat glasögon, tuffa skatetröjor med tryck och läser böcker om drakar och demoner.
När han ser att annonsen är i tryck – i år igen – suckar han lite uppgivet och hävdar att han egentligen är lite för stor för det här ”barnsliga” sammanhanget. Men efter några sekunder händer något och han blir sittande, tittandes. Ett knappt synbart leende spricker fram. Där står W, M, M, S, V. Och så där fortsätter han, laget runt.
Den där annonsen fungerar, inte minst detta pissiga år, som en påminnelse om en tid som inte längre är. En tid där man kunde ha födelsedagskalas, luciatåg och glöggfester. Så är det inte i år. Allt är annorlunda, i alla fall nästan allt.
Vi kan fortfarande titta på söta, roliga, knasiga och helt vanliga tomtebilder i Gotlands Allehanda. Det kan ingen corona i världen ta ifrån oss.
Jag kan fortfarande leta fram min julmapp och pynta tidningssidan med illustrerade tomtar, halmbockar, girlanger, bjällerklang och julgranskulor. Och jag kan fortfarande sitta med en mugg glögg på kvällen och kolla mailkorgen för att vara säker på att jag inte missat någon tomtebild. För jag försöker verkligen att publicera alla era bilder, tro inget annat.
Vi har alla våra speciella rutiner kring jul. Det här är en av mina.