Jag träffar 76-årige Jerry Scheff och hans vän Ulf Nilsson från The Cadillac Band i en gul stuga bakom Levide bygdegård. Vad han, en legendarisk basist som spelat med några musikhistoriens mest ikoniska artister, gör där är till en början högst oklart.
What brought you to Gotland this particular day?
Jerry Scheff tittar oförstående på mig och pekar på hörapparaten i örat.
Ett halvt århundrade på scen har tagit ut sin rätt.
Frågan ställs igen, igen och igen – högre och på mer utpräglad svengelska vid varje försök. Av den sirliga formuleringen, som prövats åtskilliga gånger i bilen på väg till intervjun, återstår till slut:
JERRY! WHAT ARE YOU DOING IN LEVIDE?
HE’S ASKING WHY ARE YOU HERE, försöker Ulf Nilsson.
Jerry Scheff tröttnar på att ha en gaphals i varje öra och plockar fram sin mobiltelefon.
– Jag kan styra min hörapparat med den här. Vänta lite, jag ska bara få igång bluetoothen. Så där!
När tekniken äntligen är på banan kan samtalet börja.
Jerry Scheff var med i Elvis Presleys kompband TCB 1969-73. Efter ett kort uppehåll återvände han 1975 och blev kvar fram till Elvis död 1977.
... jaha Jerry. Vad ska vi prata om i dag? Är du trött på att få frågor om Elvis?
Ett finurligt leende tar form på hans läppar.
– För en tid sedan medverkade jag i en stor hyllningskonsert till Elvis i New York. Tevebolaget NBC hade skickat en av sina stjärnreportrar för att göra en intervju med mig. Den första frågan hon ställer när kameran rullar är: ”Så – hur var det egentligen att jobba med Elvis?”. Det enda jag kunde svara var: ”Har du någon särskild dag i åtanke?”. Producenten ropade ”bryt!” med en gång. Jag menar, det är ju en ganska dum fråga. Vi spelade med varandra under många år, så det går inte att sammanfatta så där. Om jag är trött på frågor om Elvis? En aning ...
GT:s utsände (stjärnreporter vore väl att ta i) fattar vinken, men kan ändå inte släppa The King riktigt än.
Låt oss prata om en särskild dag då. Första gången du träffade honom – ”hur var det?”
– Vet du, jag tyckte inte om Elvis innan jag mötte honom. Jag växte upp med blues, jazz och annan svart amerikansk musik. I mina ögon framstod han som en vit man som låtsades vara svart. Men så fick jag en inbjudan till hans replokal när bandet skulle sättas ihop. ”Jag går väl dit, det kan väl inte skada” tänkte jag. När jag kom in i lokalen satt han där på en stol. Han reste sig och sträckte fram handen. ”I’m Jerry”, sa jag. ”Jag vet”, svarade han. ”Mr Presley, du verkar vara trevlig, men jag måste erkänna att jag inte kan några av dina låtar”. ”Men du kan spela blues?” frågade han. ”Ja, det kan jag”. När jag gick därifrån var jag basist i hans band.
Följdfrågan torde vara självklar:
Sista dagen då?
– Förmodligen på scen i Indianapolis, hans sista konsert i juni 1977. Jag minns inte så mycket från just den dagen. 16 augusti glömmer jag dock aldrig. Vi i bandet befann oss på ett flygplan ovanför Colorado, på väg ut på nästa turné. Plötsligt fick piloten ett meddelande: Elvis är död. Ingen sa särskilt mycket under flygturen tillbaka till Los Angeles, där vi möttes av ett kraftigt oväder. Efter landningen skildes vi åt i regnet, en efter en. Det skulle dröja 20 år innan jag träffade de andra igen. Den berättelsen tröttnar jag aldrig på att berätta ...
Att Jerry Scheff ändå fått nog av att leverera Elvis-anekdoter på beställning är väl inte så konstigt. Han har trots allt varit med om betydligt mer under sina dryga 70 år. På meritlistan finns också turnéer och inspelningar med giganter som Bob Dylan, Elvis Costello, Neil Diamond, Nancy Sinatra och Sammy Davis Jr – bara för att nämna några. Han kan dessutom höras på The Doors sista skiva, ”LA Woman”.
– När jag spelar in med nyare artister i dag är det framför allt The Doors som är referenspunkten. Det är något med just den skivan. Många vill återskapa basgångarna på ”LA Woman”.
Jo – vid 76 års ålder är Jerry Scheff faktiskt fortfarande en arbetande, och eftertraktad, studiomusiker.
Du har varit aktiv i ett halvt århundrade. Har kompmusikerns villkor förändrats mycket sedan du började?
– Det säger sig självt, men tekniken är annorlunda. Då spelade vi in under mycket primitiva omständigheter. Det kunde leda till att pinsamma misstag blev kvar i slutversionen av en låt. När jag arbetar i dag kan jag spela in hemma vid datorn och sedan skicka ljudfilen. Det är därför jag varit aktiv så länge. Som du förstår litar jag inte på mina öron längre, men med dagens teknologi är det inget problem egentligen. Den här saken är ju helt otrolig, säger Jerry Scheff och håller upp telefonen.
Det borde ha framgått vid det här laget att Jerry Scheff är glasklar i tankarna. Hörspelproblemen, kombinerat med nedsatt förmåga att uppfatta vissa ord, har dock gjort honom beroende av andra männsikor.
Han lämnade USA för många år sedan och var länge bosatt i Skottland. Nu börjar dock ett nytt kapitel i hans liv. Det är här Ulf Nilsson, trummis i The Cadillac Band, kommer in i bilden.
För tillfället är Jerry Scheff nämligen inkvarterad hos honom i Floda strax utanför Göteborg. Där finns också rockmuseet TCB House of Music, som rymmer en mängd artefakter från musiker som spelat med Elvis och The Cadillac Band. På tomten står till råga på allt en kopia av det hus i Mississippi, där Elvis Presley växte upp.
– Min förhoppning är att jag ska kunna flytta hit på riktigt. Just nu letar jag efter ett mer permanent boende i Floda. Tack vare Donald Trump överväger jag visserligen att återvända till USA, men bara så att jag kan flytta igen i protest. Skämt åsido har jag gillat Sverige sedan första gången jag kom hit på turné med Bob Dylan 1978. I Floda har jag nära till allt, och om jag längtar bort behöver jag bara ta tåget till Göteborg. Dessutom – svensk teknologi är i världsklass!
Snart kliver Jerry Scheff och hans futuristiska underverk till hörapparat upp på flera gotländska scener tillsammans med The Cadillac Band. Levide är spikat, enligt Ulf Nilsson, och förmodligen blir det även någon avstickare till Slite och Endre.
Men det sker först någon gång i vår, så den ursprungliga frågan kvarstår: Vad gjorde Elvis basist i en gul stuga bakom Levide bygdegård en regnig dag i september 2017?
Inget märkvärdigt egentligen.
Ulf Nilsson och han har kört bil hela vägen från Västergötland för att hämta några cyklar och moppar, som man köpt loss från mopedmuseet i Levide.
Ett sant västgötaklimax.