”Det är en blandning av jojk, pop, flamenco och romsk folkmusik som i vissa nummer blåste håret av skallen på mig”, skriver Sarah Ahlin Schwanberg.
Inom ramen för projektet Unga kritiker, som arrangeras av Gotlands Museum och Region Gotland, publicerar vi ett antal recensioner från gotlänningar 18-25 år. I dag skriver Sarah Ahlin Schwanbom.
Det är vanligt att konst skapad av marginaliserade grupper förväntas ge publiken en väldigt specifik upplevelse. Något i stil med: ”Dessa människor lider så mycket, och jag är duktig som vet om det”. Men föreställningen Nomad vägrar förenkla sig för publikens skull.
Föreställningen, som bygger på intervjuer som dramatikern Lucia Cajchanova gjort med artisterna Salamanca Taikon Gonzalez och Sofia Jannok, turnerar just nu med Riksteatern. En torsdag i april nådde den Rondo i Klintehamn.
Jag visste väldigt lite om Nomad när jag satt mig för att se den. Det jag visste var att den handlade om hur det är att leva i Sverige som rom och same. Det ingen förberett mig på var att musiken skulle slå mig av stolen.
Nomad är inte en traditionell pjäs. Salamanca Taikon Gonzalez och Sofia Jannok samtalar redan i början av föreställningen om hur de kommit till Gotland för att uppträda och skämtar om rekvisitan de använder som lägereld. Snart kommer musikern Robert Svärd in för att assistera dem i sina uppträdanden. Att illusionen bryts så snabbt lägger grunden för en väldigt personlig upplevelse. Vi som publik ges inte det bekväma avstånd som vi ofta förväntar oss att ha när vi går på teater.
Nomad fångar sin publik trots att föreställningen är relativt ofokuserad. Det är en serie berättelser från artisternas liv som sakta men säkert blir mer och mer allvarliga. Den röda tråden är upplevelsen att leva som minoritet i Sverige – men framför allt är det den strålande musiken, dansen och sången som binder ihop föreställningen. Det är en blandning av jojk, pop, flamenco och romsk folkmusik som i vissa nummer blåste håret av skallen på mig.
Många av berättelserna talar om förtryck och utsatthet. Hur musiken varit ett sätt att befria sig och göra motstånd. Musiken blir då inte bara något som håller samman föreställningen, utan även människorna som den handlar om. Deras historier berättas på deras villkor, på deras sätt och i deras takt. Trots att jag kände mig välkommen var en del av mig glad att jag inte släpptes in hela vägen.