Novellsamlingen "Siemensrullen" blir Håkan Andersons sista bok i den kritikerhyllade serien. "Jag och förlaget har pratat om saken och vi är överens. Det kanske är dags nu."
Håkan Andersons litterära manbyggnadsgård är befolkad av män och kvinnor som går upp i rök under mystiska omständigheter. Huvudpersonen i den novell som inleder författarens senaste bok, "Siemensrullen", heter Håkan Anderson och har vissa likheter med sin namne i sinnevärlden.
Berättarjaget har kallats till en övergiven lägenhet av en gammal bekant – spårlöst försvunnen sedan en tid, så klart.
Där hittar författaren, till sin förvåning, alla Håkan Andersons romaner i manuskriptform, även de som aldrig lämnat skrivbordslådan.
En tanke föresvävar honom:
"Var det min tur nu att försvinna? Hade jag gått in i fiktionen och blivit en romanfigur?"
På sätt och vis försvinner nu även verklighetens Håkan Anderson. Med "Siemensrullen" avslutas nämligen livsverket: Sviten som inleddes 2004 med "Breven" och som inbegriper allt Klintebon fått utgivet i romanform.
– Jag och förlaget [Albert Bonniers] har pratat om saken och vi är överens. Det kanske är dags nu. Jag kunde säkert fortsätta att rulla på, men jag är 77 år. Då kan man inte ha 15-årsplaner, säger Håkan Anderson vid köksbordet hemma i Klintehamn, några stenkast från högstadieskolan som var hans arbetsplats under många år.
Den som plöjt tidigare delar kommer att känna sig hemma i "Siemensrullen". Här finns den vanliga andersonska mixen av påhittade och faktiska avsnitt ur Europas mörka historia.
Titelnovellen tilldrar sig exempelvis runt den fabrik som elektronikföretaget Siemens lät uppföra vid koncentrationslägret Ravensbrück.
– Vi lekte lite med tanken att använda Siemens logotyp på bokens omslag. Juristerna på Bonniers var inte så förtjusta i den tanken, säger Håkan Anderson.
I boken återser vi flera av de figurer som presenterats i seriens föregående delar, som filosofen Herman Reiter, bokmalen Constanza von Esslin och den ljusskygge Otto Dietrich zur Linde.
Du har umgåtts intimt med dessa gestalter under lång tid. Vilken relation får man till dem med åren? Existerar de utanför böckerna för dig?
– Ja, de gör väl det i någon mening. Inte så att jag går runt och pratar med dem på ett schizofrent vis. Vi kan ta Ernst Weber [huvudpersonen i "Breven"] som exempel. Huset som han bor i på södra Kreta finns på riktigt. Under de många år vi besökte ön blev det Webers hus för mig. När jag passerade förbi kunde jag varje gång se för mitt inre hur han gick där inne bland vinrankorna och klippte.
Den som läser Siemensnovellen "Dina steg har följt efter mig djupt in i själen" och kan trakterna runt Klintehamn och Västergarn inser att Håkan Anderson inte fuskar med sanningshalten i miljöbeskrivningarna.
– Geografi var mitt favoritämne i skolan. Jag klarar faktiskt inte av att läsa en bok om jag inte vet var den utspelas. Om det inte framgår av texten måste jag ta en paus och ta reda på det innan jag kan fortsätta.
Schemat som Anderson tecknade för att hålla ordning på projektet finns återgiven i romanen "Den vita väggen".
Andersons romaner utmanar läsaren. Det är inte lätt att hålla reda i myllret av platser, skeenden och personer som passerat revy i svitens sex delar. Även författaren går emellanåt vilse i mangården, erkänner han.
– Mina böcker är ju oftast rapsodiska. Det här är första gången jag använder beteckningen novellsamling, men egentligen är väl alla mina romaner novellsamlingar, som kittats ihop. Och jag skriver inte från början till slut. Det blir snarare att jag lägger till små avsnitt och stryker andra, fram och tillbaka, vilket blir lite förvirrande. Jag kan få för mig att jag haft med något som senare togs bort. Om det inte funnits en sökfunktion i ordbehandlaren hade jag blivit tokig. Jag får sitta och söka i mina egna böcker: Vad skrev jag egentligen?
Några år in i arbetet tecknade Håkan Anderson en sorts mindmap, som finns återgiven i seriens tredje del "Den vita väggen". Schemat innehöll såväl redan avhandlade berättelser som skisser och idéer inför kommande delar.
Vi får anledning att återkomma till den teckningen längre fram – men först den uppenbara frågan:
Nu när du är färdig, vilken av romanerna ligger närmast hjärtat?
– Jag undrar om det inte är "Den vita väggen" och "Ansatsernas bok". Det är i alla fall mina mest sammanhållna romaner, och de som har mest egen identitet. Samtidigt rör de sig på helt olika språknivåer, som var spännande att utforska: Å ena sidan det filosofiskt omständliga i "Den vita väggen", å andra sidan det mer spontana uttrycket i "Ansatsernas bok".
Och sämst?
– Jag kan inte svara på det, böckerna har varit så olika. Ja, det låter väl fräckt, men jag tycker inte någon av dem varit särskilt sämst.
Håkan Anderson är född på västkusten men har levt och verkat på Gotland i många år.
Helt färdigplitat är det så klart inte. Andersons essäförfattarskap, som löpt parallellt med det skönlitterära på annat förlag, kommer förlänas minst en bok till. "Tweed och bekväma skor" är arbetsnamnet och temat återigen litteratur från de brittiska öarna.
Men inga fler romaner?
– Vi får se. I så fall blir det något helt annat. Jag arbetar på ett projekt, en tidigare havererad roman, men om det blir något av det får tiden utvisa. Sedan vore det roligt att få ge ut en diktsamling också. Samtidigt inser jag att lyrik är svårt att sälja in nu för tiden.
Du romandebuterade vid 59 års ålder. Kan du önska att du hade börjat tidigare?
– Ja, det är klart att tanken slagit mig. Om jag hade fått ut första vid 30 så hade jag varit 48 och suttit med sex böcker. Nu är jag nästan 80 och har inte samma glöd att påbörja något nytt. Tiden springer vi inte ifrån, den springer ifrån oss.
Det där schemat i "Den vita väggen", finns det några berättelser bland de där bubblorna som du inte hann eller orkade skriva?
– Ursäkta, jag kan det inte utantill, säger Håkan Anderson och försvinner in i biblioteket ett ögonblick.
Håkan Anderson hemma i Klintehamn.
Han återvänder med sitt exemplar av nämnda roman, slår upp pärmarna över köksbordet och låter blicken vandra över den rubrikerna på den drygt tio år gamla kartan.
– Intressant. Det var länge sedan jag tänkte på detta. "Gartner", "Medborg". Mycket från "Breven" ser jag. Och Hilde, hon kommer där. "Gurney" (poeten Ivor Gurney) har ju fladdrat förbi, och han är även med i "Tweed och bekväma skor". "Jean Seberg" kom med i "Siemensrullen". I novellen "Att vara Paul Auster", och den finns faktiskt med längst uppe till vänster. Jacob Arnauts bok, "Seder", hade jag i och för sig kunnat skriva ... Men annars kan jag konstatera att det inte finns så mycket mer att plocka ut här.
Han tittar upp från boksidan.
– Det är klart nu, säger han och slår igen pärmarna.