Fem utsålda föreställningar på Rondo i Klintehamn, den plats där Allan Nilsson från När stått på scen i så många revyer, kunde säkerligen blivit fler.
Men frågan är om det gått att toppa När-revyns rekordnotering från 1980. Det året spelades revyn Haplihaitar i hela 87 föreställningar, 53 av dem var utsålda redan före premiären.
Det året, det sista på Rondo för en revy som startat på 50-talet, såg hela 25 000 gotlänningar Allan och hans kumpaner säga sanningen om sakernas tillstånd och filosofera över livet.
Inte konstigt då att han har en så stor plats i den gotländska folksjälen, Allan Nilsson, som gick ur tiden den 13 januari i år i sviterna av covid-19.
Fredag, lördag och söndag har syskonen Marie Nilsson Lind, Janne Nilsson och Hanna Hermansson hyllat och mints sin pappa, tillsammans med så många goda vänner på scen och i publiken.
Tre ljus tända på scenen, ett för Allan, ett för mamma Doris, ett för fjärde syskonet Josefin, vilka alla lämnat livet som vi känner det.
Publiken har bjudits på en föreställning fylld av värme och kärlek. Humorn, allvaret, allting fick plats och hade sin givna del, precis som det har i livet i stort.
Det är ju i epicentrum av alla tänkbara känslor vi blir till människor, alla och envar.
Så fint att se Ingrid Wahlgren och Arne Ohlsson från gamla När-revyn i fina nummer, så finns att se Berra Alvengren, fint att se Annelie Roswall och Bittis Jakobsson från Ainbusk.
Också: Tommy Wahlgren, Maria Bengtsson, Hugo Bengtsson, Oliver Lundberg, Evert Jansson, Bengt-Åke Rundqvist och Julius Alvengren, liksom Lennart Bäck, Thomas Sundström och Julia Westberg. Liksom musikerna Erik Törner, Tommy Broström, Magnus Lind och Diane Combée.
Totalt 22 personer medverkade i föreställningen, nej, 23, ty fader Allan var ständigt närvarande.
Det sjöngs och lästes, gestaltades; ”Vardagsveiså”, ”Gräv ner”, ”Brimsar brummar” och ”Läitn stråf till När u Lau”.
Det pratade på gotländska och gutamål och öron för detta krävdes. Och det hade publiken (jodå, jag också, fastlänning till trots), den kan sin Allan, den kan sparka sig själv i röven och ge sig upp och ränna igen och så skulle krävas.
När vi minns en människa är det, när sorgen mildrats, skratten och det goda somt räder fram i relief.
Så är avtrycket Allan Nilsson gjort på Gotland och gotlänningarna, det är uppenbart för mig som inte har några personliga minnen av hans föreställningar.
Därför blir för mig de allra finaste stunderna när syskonen själva berättar om sin pappa; som när Marie som liten var så stolt över sin far (det är hon för all del än i dag) att hon skrev ”Här bor Allan Nilsson” med tjära på ladugårdsväggen. Far blev generad och måttligt glad.
Och Jannes berättelser om när han blev far till sin far vid en resa till London, Allan som inte kunde ett enda ord engelska. Janne var för övrigt självklar på scen, trots han nervositet inför debuten.
Att se syskonen sitta tillsammans på scen, de som var barn på Alvare gård och nu blivit vuxna, var och en på sin egen livsväg. Att se dem där omgivna av sin fars livsverk, det var vackert.
Det för mig enskilt mest betagande ögonblicket var när lillasyster Hanna, tillsammans med Lennart Bäck, i slutet av föreställningen sjöng fina ”Födas och blomma och vissna och dö”.
Hanna som alltid fått stå tillbaka för sina systrar, nu blommade hon, i hennes röst och uttryck rymdes det som hela föreställningen handlade om; sorg, saknad...och rödaste kärlek.
Alltsammans avslutades med hoppingivande "Summarn kommar", för det gör den ju när vi tagit oss genom vintern, och godnattvisan "Siv gutt". Sov gott, Allan, önskar ett helt folk.