Konsert
Albin Lee Meldau
Lilla Trägårn 14/8
Det blåser höstiga vindar när 33-åringen från Göteborg intar scenen iklädd slitna jeans och grå tröja. Han har en avslappnad stil. Vid första anblick kan man tro att han är en av ljudteknikerna. Men sen tar han upp gitarren och går fram till mikrofonen.
– Har ni det trevligt? frågar Albin Lee Meldau och publiken svarar med ett jubel.
– Vad trist för mig, jag vill att ni ska skaka och gråta. Det är vidrigt med glad musik.
Efter bara ett par låtar har han lyckats. Soundet är avskalat och befinner sig i ett gitarrdominerat gränsland där Cornelis Vreeswijk möter John Mayer. Sjunger man om olycklig kärlek, knark och depression är det svårt att undvika en snyftande publik. Lyckligtvis verkar en gråtfest inte vara Albins enda mål med kvällen.
Albin är en pratglad trubadur, fylld av självironi och samhällskritik som han inte kan låta bli att dela med sig av. Han tycker att Melodifestivalen suger, Mandelmann har det för bra och familjen Wahlgren är beroendeframkallande. Publiken skrattar och instämmer. Albins spaningar är vassa och kaxiga, men knappast nya. Hans medvetna jargong får honom att verka svår, och fansen på första radens ögon blir större för varje sekund som går.
Kärlekshistorien avbryts plötsligt av mörka åskmoln. Regndropparna är så hårda att konserten måste pausas och vi får ta skydd under scenens tak. Stolarna torkas av så gott det går och efter ett tag kommer Albin tillbaka.
– Tyvärr kan jag inte styra över vädret, säger han och fortsätter:
– I så fall hade det pissregnat hela tiden.
Albin spelar vidare, med ännu mer känsla och inlevelse. Röda sten, Spela min favoritvals och Josefin är några av låtarna. De flesta låter likadant men det är inget problem om man gillar hur det låter. Han pratar om kärlek och om det tuffa livet i Göteborg. Det är förbluffande hur någon, med en sådan uppgiven och tragisk ton, kan lyckas få publiken på gott humör. Det fortsätter regna men ingen verkar ha något emot att trängas under parasollen. Kanske är det känslan av att vi alla har det lika dåligt som gör att vi mår bra.
Efter otaliga låtar i moll avlutar Albin konserten med Bob Marleys alltid så hoppingivande Three Little Birds. Publiken sjunger med i de välkända raderna: "Every little thing, is gonna be alright". Och just då, vare sig Albin själv vill det eller ej, känns det faktiskt så.