Ett förväntansfullt sorl hördes från publiken som kommit för att njuta av kammarmusikfestivalens invigningskonsert i den fullsatta S:t Nicolai i måndags. Efter Theodor Kallifatides vackra ord om att människan och musiken samexisterar inledde cellisten Kristina Winiarski, pianisten Thomas Rudberg och violinisten Anders Kjellberg Nilsson kvällen med en hypnotisk tolkning av ”Spöktrion”, Beethovens pianotrio i D-dur.
Den kvällsblånande ruinen bildade en perfekt fond för detta stycke med dess mörka, intensiva, spöklika andra sats och musikerna skapade en både härlig och omtumlande förväntan hos lyssnarna och en iver att få höra mera, för det här blev de dramatiska berättelsernas kväll, framförda i ord och toner.
Gotlänningen Henning von Schulman med sin vackra, nyansrika basstämma och lyhörde pianisten Henrik Måwe målade i starka färger upp några poetiska, skrämmande men samtidigt trösterika skildringar av döden som befriare i den ryske tonsättaren Musorgskijs ”Dödens sånger och danser”. Här skildras scener och händelser i artonhundratalets Ryssland där barnadödligheten var stor, spriten flödade, folket var fattigt och krigstrummorna mullrade. I den första sången vaggar en mor sitt febersjuka barn, i den andra vandrar Döden, förklädd till älskare, utanför ett hus där en kvinna ligger på sitt yttersta. I den tredje sången har en full bonde ramlat i en snödriva och försjunker i drömmar om en sommaräng och i den sista beordrar Döden, i gestalt av en officer, sina trupper ut på slagfältet. Mäktigt, gripande och ett fint samspel mellan sångare och pianist.
Underbara mezzon Francine Vis och maestro Staffan Scheja tolkade den franske tonsättaren Francis Poulenc, som tonsatt några dikter av modernisten Guillaume Apollinaire. Sångerna handlar om kärlekens vinster och förluster, om vackra landskap och den älskandes hemligheter, om en lätting som inte vill arbeta utan bara ta ett bloss och se rökmolnet sväva till väders – men himlen förblir envetet blå. Sedan suckar Apollinaire över landsbygdens tristess och längtar till Paris, där allt är roligt. Den sista sången handlar om kärlekens plåga och om de sörjande som blottar sitt brustna hjärta för världen. Tolkat så vackert, ömsint, humoristiskt av Scheja och Francine Vis – och på utmärkt franska.
Den i alla bemärkelser ekvilibristiske klarinettisten Magnus Holmander framförde sin glimrande version av Paquito de Riveras ”Benny at 100”, en hyllning till Benny Goodman på 100-årsdagen. Avri Levitan, viola och Mats Bergström, gitarr berättade i Piazollas ”Histoire du tango” om hur tangon utvecklats under de senaste hundrafemtio åren. Bländande skickligt förstås, med en avspänd charm. Sedan var det dags för violinisten Victoria Stjerna och pianisten Henrik Måwe, som med bravur framförde den egensinnige kompositören Albert Schnelzers moderna verk ”Apollonian dances”. Kvällen led mot sitt slut och i finalnumret sjöng världssopranen Elin Rombo ”Mariettas visa” ur Korngolds opera ”Die tote Stadt” (Den döda staden). Operan handlar om saknaden efter en död hustru, om mötet med en ny kärlek och insikten att livet måste gå vidare. Elin Rombo sjöng underskönt och med sig hade hon en lysande kvintett med Thomas Rudberg på piano, Anders Kjellberg Nilsson violin, Juliette Beauchamp, violin, Avri Levitan, viola och Mats Lidström, cello. Vackrare blir det inte.
Det blev en kväll full av starka och berörande berättelser och musik som handlade om gränslös lycka och djupaste sorg. Minnena blev små eldar som lyste överallt, som lyste oss hem på vägen.