Konserten hölls i Musikaliska sällskapets regi. Att Mats Zetterqvist har en grundmurad positiv status hos den gotländska klassiska musikpubliken, ända sedan sin tid som Gotlandsbaserad kvartettledare, märktes i den välfyllda lokalen.
Och de tre verk han framförde gjorde ingen besviken eftersom de innehöll vitt skilda moment. Ett nutida svenskt verk och två Bachkompositioner (det skiljer 200 år mellan kompositörerna) varav Mats Zetterqvist kryddat det avslutande med inslag av svenska folkmelodier.
Mats Zetterqvist berättade att han gjort sig redo att förstöra sommaren genom att åter ta upp verket med den plausibla titeln ”Solo”, en tung solistutmaning som han inte framfört på flera år. Bakom det synnerligen svårspelade verket står kompositören Mikael Edlund.
– Vi ses på Almedalsbiblioteket igen efter 17 minuter, meddelade Mats Zetterqvist auditoriet, innan han totalkoncentrerad började sin solistiska brottningsmatch.
”Solo” är ett spännande verk där kompositören är oerhört noggrann, emellanåt närmast pedantisk. Men han har också en bakgrund inom rockvärlden vilket kan anas, dock inte så tydligt som man kan förledas att tro.
Mats Zetterqvist klarade balansen mellan kompositionens skirt luftiga drag med det attackerat kraftfulla. En utmaning för solisten men naturligtvis också en extrem tillfredsställelse när det samspelar så fulländat som denna kväll. Mikael Edlund återfanns i publiken och fick gå fram och dela ovationerna med solisten.
Efter pausen bjöd Mats Zetterqvist på ett experiment.
I Johann Sebastian Bachs ”Partita för soloviolin nr 2 i d-moll” hade han vävt in delar från fyra svenska folkmelodier. Detta för att han ville visa på likheterna mellan den tyske superkompositörens musiktid och den svenska folkmusikskatten.
Extra spännande var det förstås att av de fyra melodierna hade gotländskt ursprung, ”Åkermans polska”, efter klockare Laugren, Alva. Denna skilde sig dessutom från de andra genom att vara i A-dur med de övriga tre gick i moll.
Bäst fungerade dock ”Barkbrödslåten”, som gjorts av många svenska artister/band, som Kebnekaise och Merit Hemmingson, och definitivt har något pregnant som fäster och som här, smälter in.
Totalt utföll testet som mer intressant än att huvudtesen totalbevisades. Interfolierandet av folklåtarna i huvudverket blev som öar i det klassiska havet. Likheter fanns men olikheterna blev tydliga.
Konserten inleddes med ett annat klassiskt Bachverk, ”Sonat för soloviolin nr 2 i a-moll”. Klassisk violinmusik när den är som bäst. Men de båda andra verken var avgjort intressantare.