Svalorna svirrade och skymningen blånade utanför de höga fönstren i Nicolai (eller Nicken som vi initierade brukar säga) när Marie Nilsson Lind satte sig vid pianot och Lee Gotvik klättrade upp på en barstol och inledde konserten med Nina Simones ”Feeling Good” som på svenska heter ”En ny dag”. Jag kom att tänka på Beatles och ”With a Little Help from My Friends” för konserten var fylld av ett pärlband av andras låtar, både svenska och internationella hits, en del med originaltext, andra i svensk översättning.
Franz Schuberts undersköna ”Ave Maria” sjöngs innerligt av Lee Gotvik men sedan bröts stämningen abrupt när Marie dundrade igång Stings ”Moon Over Bourbon Street” som i hennes Sudrettappning blev till berättelsen om när varulven slår till vid fullmåne i Burgsvik. Och den blodtörstiga varulven vill sätta tänderna i turister, yyl! Har ni hört den här? Vet du varför gifta kvinnor är tjockare än ogifta? Nej. Den ogifta kommer hem, tittar på vad som finns i kylskåpet och går och lägger sig. Den gifta kommer hem, tittar på vad som ligger i sängen – och går till kylskåpet. Så där höll det på när Marie körde sina tre långa men drastiskt roliga mellansnack.
Sara Bareilles ”Sara ll” i Maries översättning följde och sedan kom kvällens finaste ögonblick när Lee och Marie lyhört tolkade Barbro Hörbergs underbara ”Med ögon känsliga för grönt”. Så framförde det samspelta paret några snabba låtar på engelska: Kelly Clarksons ”Love So Soft”, Leonard Cohens ”Dance Me to the End of Love” och en av Lee, minsann med titeln ”Things We Do for Love”. Sara Bareilles text om kvinnan som minns sig själv som liten flicka fick heta ”Hon som var jag” och så blev det lite Brel. In på scenen klev Magnus Lind, stockholmsmaken, som dragspelade Piazollas ”Libertango” med ett enormt sväng. Ingen rast, ingen ro för nu var det klart och som avslutning kom ”Tennessee Waltz” (eller Tennisvalsen som Pecka Langer kallade den). Det blev en mysig och rolig föreställning om kärlekens kval och lycka eller som någon skrev i mitt poesialbum (ni får googla) när jag var flicka: ”Gå aldrig och bli kär, för det är ett himla besvär. Än ska man krama armarna lama, än ska man gråta kinderna våta”. Sånt är livet, folks. Sånt är livet.