Efter 32 år på Gotland och Lokrume har Pugh Rogefeldt upplevt att det är svårt att dra publik. Det är ju det där med att ingen blir profet i sin egen hemstad. Kanske har han framträtt för mycket, har han tänkt. Därför har framträdandena varit få de senaste åren.
Så när han bokats till S:t Nicolai ruin har han alltså varit aningen fundersam.
Det hade han inte behövt vara ty ruinen såldes ut till sista (sitt)plats.
Pugh och bandet spelade låtar från hela karriären, med tonvikt på de tidiga åren men även en alldeles ny låt; rockiga ”Först in, sist ut”.
Det är ett maffigt gäng han samlat kring sig, Hasse Tholin, bas, och Micke Lyander, trummor – båda ständigt leende och svängande glädjepiller på scen – har funnits med under flera år. Till denna sommar är bandet förstärkt med tre gitarrister: brorsan Ingemar, som ingick i 70-talets Rainrock, unge gotländske musikern Kasper Kvist och som gäst: Jojje Wadenius.
Pugh och Jojje har till och från kamperat ihop ända sedan debutplattan ”Ja, dä ä dä” från 1969. Nu stod han där, i keps och solglasögon, och förgyllde låtarna på sitt sparsmakade sätt.
Pugh omfamnade honom på scenen ty gammal vänskap rostar aldrig:
– Du spelar så fruktansvärt jävla bra!
Publiken höll med, från konsertens första stund.
Det blev en uppsluppen stämning i ruinen, som om en slags lättnad infunnit sig hos bandet, nu när de var bland vänner.
– Det här kan bli en fantastisk kväll, sa Pugh. Jag hoppas jag inte behöver skämmas om vi ses på Ica.
Och det behöver han ju inte, skämmas.
Dels tog han tag i frågan, gjorde ett nummer av den, hejade på bekanta, undrade: Är det någon här från Lokrume? Från Hejnum? Från Fole? Nej, det var ingen från Fole i ruinen. Däremot var Hasse Tholins barnbarn där, som Pugh lämnade scenen för att hälsa på.
Och dels gjorde bandet tunga, tajta och glimrande versioner under kyrkoruinens stenvalv av centrala låtar som den majestätiska och tidigare sällan spelade ”Här kommer natten” samt tusentals gånger spelade ”Dinga Linga Lena” och ”Hog Farm”.
I ”Finns det lite stolthet kvar” fick han publiken att allsjunga refrängen ”om vi alla tar i, i, i”. Även några oväntade nummer dök upp, som inledande ”Grävmaskin” (”När jag var 16, 17 år ville jag bli grävmaskinist”), 80-talaren ”Het” och ”Dinosaurie” från 1999.
Han har ju en låtskatt från 50 år bakåt i tiden att plocka ur, Pugh, den förste i världen att sjunga rock på svenska.
I den gotländska julikvällen blev det en konsert att minnas, den om vilken vi kanske ska komma att säga ”jag var där”. Han har ju hintat att detta kan vara hans sista på Gotland.