”Det är ju fredag och så ... Det kommer mer folk, sen”, försäkrade Coop Gotlands vd Carl-Johan Stålhammar när årets Döskalle invigdes. Det får ses som en diskret vink till elefanten i rummet: Att knappt någon var där.
Moshpiten förblev följaktligen tämligen gles då första bandet, Eskilstunatrion Avund, intog scenen på Donners event.
Och visst droppade fler och fler in under kvällen. Knökfullt blev det dock aldrig. När legendariska Baby Grandmothers tog vid var uppslutningen åtminstone inte pinsam.
Om dessa band har jag egentligen inte så mycket att säga. De gör sin grej – punkig black metal respektive städad jampsyk – och de gör det bra; men det är inte min grej.
Deras set var också förhållandevis korta jämfört med kvällens huvudakt, hypade Avantgardet, som höll igång långt in på småtimmarna.
Det är ett band som jag följt lite på avstånd. Visserligen med en del entusiasm, men jag skulle aldrig ha räknat mig själv till den så kallade Avantgardet-familjen före denna afton. Den småländska popduon har som bekant ökänt fanatiska fans. Efter att ha sett dem live förstår jag varför.
Familj är en underdrift; fredagens konsert i Visby liknade mest av allt ett väckelsemöte.
Efter bara några låtar ger sig sångaren och frontfiguren Rasmus Arvidsson ut i publiken för första gången.
Det kommer att upprepas vid flera tillfällen under kvällen – liksom allsången, krälandet på rygg och svanhoppet rakt in i trumsetet. Vattenflaskor och klädesplagg far till höger och vänster. När predikant Arvidsson börjar rycka upp publiken på scenen, som snart fylls till brädden, återstår säkert en fjärdedel av konserten.
Det är nästan omöjligt att inte trollbindas och känna sig invigd i mysteriet.
Mot slutet säger Rasmus Arvidsson ”Ja, de flesta verkar ha gått hem nu. Men det gör inget. Ni som är kvar får sjunga högre”. Baserat på energinivån framme vid scenen är jag övertygad om att Donners event har proppats till sista ståplats. Därför fattar jag inte vad han menar förrän jag vänder mig om och ser konferenslokalen gapa nästan lika tom som för fyra timmar sedan.
Det är som med sekter: Först när man tar ett steg åt sidan inser man hur verklighetsuppfattningen förvridits.
Men flocken hörsammar sin herde, och förtrollningen återupprättas. De som är kvar sjunger verkligen som om deras frälsning hängde på det; och i stort sett varenda en av dem hinner få en kram av sångaren innan kvällen avrundas.
När bandet kliver av till ”Ut i natten” är jag fast i tron att Rasmus Arvidsson kan gå på vatten – och att Döskallen har en framtid.