Stefan Ene river av ett ukulele-solo.
De är snart jubilarer, de gamla barndomskompisarna. Nästa år fyller Smaklösa 50 år som popband. Det började 1973 på en ”roliga timmen” på Norrbackaskolan.
Sedan många år har de en hängiven publik, få artister – nationella storheter inräknat – drar år efter år så mycket folk på Gotland som dessa galningar. Denna fakta är, ska noteras, inte gången till botten med men heller inte "alternativ".
Vid premiären i Etelhem hade 1 200 personer löst entré. På Hop Shed Brew i Hästnäs, tredje av fyra spelningar i sommar, var taket av utrymmesskäl satt till 700. En spelning återstår på sommarens gotlandssväng, på Lagerlingen i Havdhem på måndag kväll.
Ett trumpetsolo sitter alltid fel. Pelle Sundberg frestar med sitt horn ihop med Hans Lyttkens, Roland Löfqvist och Stefan Ene under konserten i Hästnäs på torsdagskvällen.
Smaklösa är ett fenomen, inte tu tal om annat. Och publiken kan låtarna, gamla såväl som unga sjunger med i de bygdebaserade texterna. Många är socknarna som genom åren fått sig en slevsläng
Mest ovationer lockar än i dag torsk-dansen, som kom på skiva redan 1984. Stefan Ene, ni vet, och ”torsken den har gälar, gälar har en torsk”. Fascinerat ohejdade skratt från massorna som sannolikt redan sett den så många gånger.
Och visst, att höra Ene sjunga i ultrarapid har sin absoluta charm.
Folkligt, festligt och fullsatt. Som vanligt, få andra drar mer publik på Gotland är Smaklösa, år efter år likadant.
Som bäst är gänget när det kör riktiga låtar, de låter tajta i sin sönderfallenhet och texterna till ”Rune ifrån Rone”, ”Carina, Carina”, ”Tre hjul kvar på min PV” är tillräckligt tokiga för att gå rakt in i hjärtat, inte minst via Pelle Sundbergs oefterhärmliga sång och, ibland, trumpetspel.
Mindre bra är – om det ens låter sig göras att försöka med en recension – de ibland alltför långa improvisationerna till synes helt utan riktning, då tappas onödigt tempo.
Oftast har de mer roligt själva, och det kan man för all del unna ett gammalt kompisgäng.
Pelle Sundberg gjorde om countryklassikern "Mama, don't let you babies grow up to be cowboys" till "Mamma, låt inte dina barn växa upp och bli Vängebor".
Så har det spånats från begynnelsen i den där skolsalen och så kommer det att fortsätta. Manus och fastslagna planer hör inte hemma i det här bandet, konserterna formas i samklang med publiken.
– Man funderar väl på grejer vi kan göra, men man vet inte hur det blir, sade Ulf Grönhagen i en intervju inför den lilla sommarturnén.
Och Pelle Sundberg flikade in:
– Ibland tänker vi ut saker i förväg, men sedan går vi upp på scen och glömmer alltihop.
Omöjligt är alltså att lära en gammal popgrupp sitta, och det behövs uppenbarligen inte. Publiken kommer och vet vad den får. Bra nog.
Omkring 700 personer fanns i publiken på Hop Shed Brew i Hästnäs, Visby.
Hans Lyttkens med sin röda gitarr sade före konserten att han upplever ett förnyat intresse för gruppens konserter:
– Det är mer tryck än på länge, det är rätt galet egentligen.
Hur kommer den sig, er popularitet?
– Att vi har roligt tillsammans på scenen, jag tror det smittar av sig. Och vi har aldrig någonsin fejkat ett asgarv!
Moonboots på Hemse.
Tjugo låtar blev det inalles. Rivstart med ”1361 Medeltid” och senare bland annat redan nämnda låtar liksom ”Moonboots på Hemse”, ”Kärringjävel” samt extranumren ”På Bogegatan” och ”Det regnar kor”. Låtar den lilla popgruppen egentligen försökt komma ifrån, men som ständigt önskas tillbaka.
Och så är det för vissa band. Vad vore Stones utan "Satisfaction" och Smokie utan "Alice".
Det blev en sommarkväll där den månghövdade publiken gick hem glad i örat och med ett skratt i bröstet.
Arrangören hade inte tagit höjd för publiktrycket, tidvis var kön 200 meter lång och konserten försenades en halvtimme.
Tur det, för inledningsvis var det bistert. Arrangören hade inte tagit höjd för publiktrycket, en kvart före utsatt tid var kön 200 meter lång och konserten försenades nära en halvtimme.