När jag pluggade litteraturkunskap en gång i tiden fick vi studenter som första inlämningsuppgift att analysera en dikt av valfri poet. Vilken som helst, bara inte Karin Boyes ”Ja visst gör det ont” eller ”I rörelse”, suckade lektorn. Att det gör ont när knoppar brister och att det är vägen som är mödan värd har man hört till leda, så hans reaktion får väl ses som ganska naturlig.
Några låtar in i Susanne Alfvengrens program i Bläse kommer den, hennes tonsättning av de berömda orden i ”I rörelse”.
Tillvaron som en väg och livet som en vandring på denna är en bärande tanke i den föreställning som Alfvengren turnerar ön med under Gotland Art Week.
Inledningsvis kan jag känna lite som min upsalienska lektor: Det där har man ju hört förut.
Men jag tror inte att man ska göra en alltför stor sak av den tematiska inramningen. Den finns där för att ge kontur åt det som är viktigt: musiken.
Och på den punkten är den gotländska artisten lika lysande som vanligt. Alfvengren äntrar scenen klädd helt i vitt denna kväll. Hennes fläckfria uppenbarelse känns talande på något sätt.
Hon ger sken av ha tagit sig igenom den där livsvandringen någorlunda oskadd, trots allt. Visst finns det ett stråk av melankoli här och där, men i sin grundton är Alfvengrens musik en hyllningssång till livet och dess små glädjeämnen.
Nostalgiskt? Javisst, men om någon noterar ålderstecken så är de enbart av kosmetisk art. När Susanne Alfvengren greppar gitarren känns det som om tiden stått still i flera decennier.
Jag kommer att tänka på de där sommarkorten som hon sjunger om i en låt. Lite så är hon själv, som ett glasklart minne av sommaren och evig grönska.