För ganska exakt en månad sedan fyllde Lars Gullin, Gotlands huvudsakliga bidrag till jazzhistorien, 90 år. Eller ja, han skulle ha gjort det om han fortfarande vore i livet.
Som så många andra starkt lysande stjärnor slocknade hans alldeles för tidigt. 48 år är ingen ålder, knappast ens i jazzens värld.
Bortglömd blev han hur som helt inte; det finns nog ingen lokal kulturhistorisk personlighet vars minne vårdas lika ömt som hans. Med den traditionsenliga konserten i Sanda kyrka – därtill ett museum i samma socken – samt Lars Gullin-priset i den stående kalendern framstår lätt varje år som ett Gullin-år.
Nu ger sig alltså kören Allmänna Sången och Gotlandsmusikens Jazztrio in i racet med föreställningen ”Dansa över jorden”, som framfördes i Rute och Sanda under helgen och som ges en sista gång i Visby på torsdag (det handlar alltså inte om den sedvanliga Sanda-konserten, som äger rum 1 juli).
När så många tävlar om att spela Lars Gullin gäller det att ha sin egen tolkning av mannen och hans musik. Eva Sjöstrand, som sköter snacket mellan numren i ”Dansa över jorden”, väljer inledningsvis att trycka på det melankoliska stråket i Gullins ”fäbodjazz”.
En sådan klangbotten finns givetvis i hans melodier, och så även här – men det samlade intrycket när det hela är över blir ett annat.
Då Sjöstrand för tio år sedan skrev sin hyllningspjäs till Gullin bestämde hon sig för att kalla den ”Ljus.Gullin” (flera av sångerna i konserten är förövrigt hämtade från den föreställningen). Det första ordet i titeln hade varit väl valt även nu, för i ”Dansa över jorden” segrar tveklöst ljuset över mörkret.
Man känner det på sig redan vid den helt vitklädda körens intåg i kyrkan, och föraningen besannas snart. Här finns inte den kliniska precision som ofta präglar klassisk körsång. Allmänna Sångens Gullin-tolkningar, som dirigeras fram med yviga gester av Mats Hallberg, har en mindre stram passform. Denna rörelsefrihet visar sig vara precis vad musiken behöver.
Stämningen på konserten påminner mer om en jazzklubb under småtimmarna än en uppklädd helgmässa – detta menat som högsta beröm.
Även Gotlandsmusikens Jazztrio, här förstärkt av saxofonisten Jonas Granberg, bör ta åt sig, tycker jag. Deras instrumental-version av ”Be Careful” är ett kraftprov och ett bevis på att fyra musiker räcker gott och väl för att det ska lyfta.
När slutackorden i ”Var tar evigheten slut – Dannys Dream” tonar ut i oändligheten kommer man knappast att tänka på nordiskt vemod. Själv hör jag snarare ett eko av Goethes berömda ord från dödsbädden: Mera ljus!
Lars Gullin stjärna slocknade 1976, men som bekant kan det dröja länge innan de sista strålarna från en döende himlakropp når jorden. 42 år senare lyste den i varje fall fortfarande starkt i Sanda kyrka.