Jag noterar att Ola Magnell inte fått exempelvis Karamelodikt-stipendiet. Det borde han fått, det ska han ha. Allt annat är skam och skandal, ljumskfukt, joms och racketibang; skämmes tammefaan! Och alla andra priser också.
Magnell är, och har alltid varit, extraordinär i sina ordvändningar. Han kallar det han skriver just ”ord”, inte ”text”. Ord.
Ett korsordsbriljant hantverk, inga nödrim, inte ens ljudande rim, stroferna på stavelsen exakta utan att budskap och innehåll tummas på. Alla skivor finns i min samling, från debuten fram till nu, så jag säger som det är, ingen mening att låtsas: Magnell är en av mina hjältar.
När Warfsholm på måndagskvällen stängde konsertscenen för säsongen med en trio legendarer var alltså Ola Magnell mitt huvudspår. På 70- och 80-talet var han inte sällan på ön men nu var det länge sedan. Det tycktes som att många i publiken saknat honom.
Han presenterades en bit in i konserten av Mats Ronander som kallade honom sin absoluta favorit bland svenska artister. De båda har en del gemensamt förflutet, bland annat producerade Ronander Magnell-albumet ”Gaia” (1985) från vilket ”Jag fryser” revs av på Warfsholms udde.
Vi ska återkomma till Magnell men först: Det var en musikaliskt vital trio som spelade närmare 30 låtar på Warfsholm. Åren gör ju sitt med kroppen på oss alla – ”Mina stagediving-days are over” som Rickfors inledde och visade de kryckor han kräver för att gå – men rösterna har de i behåll, alla tre.
De kuggade i varandra på scen och hade egna små avdelningar med såväl givna hits som mer udda nummer backat av ett Gul&blå-jeanstight band.
Det var som random på Spotify, nästan. Visa blev rock blev reggae blev soul blev eget blev covers blev visa igen.
Mikael Rickfors, som hade många i publiken och hälsa på och krama efter åren på Grymlings i Eksta, körde bland annat ”After loving you”, ”Daughter of the Night”, sällan spelade ”Cobblestone Alley” och förstås ”Vingar”, Mats Ronander spelade ”Kött och blod” och dedikerade reggaelunkande ”God bok” till bortgånge Dag Vag-rösen Stig Vig.
Och så var det då Ola Magnell, the one and only.
Men först, för jag vill inte avsluta med det sämsta. Det sämsta var oskicket att börja konserten dryga halvtimmen efter utsatt tid och dessutom klämma in en halvtimmes paus, vilket gjorde att många begav sig hemåt innan sista låten. Skämmes där också.
Men Magnell, sorgligt undanskymd för den största massan, är den rödaste rebellen som ringt från en mobiltelefon, han slog igenom 1975 med skivan ”Nya perspektiv”, på måndagen var han drygt 40 år äldre men lika aktuell och med samma integritet.
Vi fick ”Tomma tunnor” och ”Sång för de svikna” och vi fick en gungande ”Rulltrappan” (konsertens höjdpunkt!”) och en reggaefärgad ”Påtalåten”.
Magnell höll, och håller, sig till den svenska språket. Det vinner han på. Han fick Fröding-priset 2017, men det finns fler att få. Så ge honom dem nu. Se så!