Det var i juni 2018 som GT rapporterade om den halländska konstnärens experiment i kollektivt skapande. Projektskissen visade en 180 centimeter hög keramikskulptur, formad som en havsvåg. Kroken? Att stommen skulle utsmyckas med hundratals handavtryck som Elvira Roslund Gustavsson samlade in från allmänheten. Tack vare ett vistelsestipendium hamnade hon på Gotland, närmare bestämt hos Åke och Eva Nobling på Lokatta keramik i Barlingbo.
Intervjun 2018 gjordes mitt under pågående arbete. Sedan dess har leran bränts och fått fast form. Förra helgen begav sig konstnären till ön för att frakta hem verket till Halland – och GT fanns på plats för att föreviga ögonblicket.
– Det var lite pirrigt i morse. Jag hade faktiskt inte sett själv hur den blev i slutändan. Tyvärr bildades en liten spricka i samband med bränningen, och så har den sjunkit ihop en aning, så den är inte lika reslig som jag hade tänkt. Men på det stora hela är jag jättenöjd med resultatet. Särskilt de här röda skiftningarna på vågtoppen. Det var inte planerat, men jag tycker att det bidrar till det dramatiska uttrycket, säger Elvira Roslund Gustavsson när hon visar upp den färdiga skulpturen i Barlingbo.
Handavtrycken lämnades in i flera omgångar. Elvira Roslund Gustavsson slog bland annat upp ett bord på Östercentrum under studentfirandet på Östercentrum i fjol. Därtill blev det besök på skolor och äldreboenden.
– Det jag framför allt tar med mig från den här erfarenheten är alla underbara möten med gotlänningarna som ställde upp. Det blev intressanta och fina samtal kring skulpturen och idén bakom den.
Som GT berättat tidigare anspelar verket på flyktingvågen 2015. "Vattnet har förenat människor i alla tider", förklarade Roslund Gustavsson i artikeln förra året. Skulpturen är också menad som en uppmaning: Våga förändring, sa konstnären i samma intervju.
Ändå är det på skakiga ben som hon närmar sig skåpbilen med den tunga skulpturen; en förhastad rörelse och allt arbete går i kras. Men Åke Nobling vet vad han gör, så snart står den stadigt i lastutrymmet.
Vad händer nu?
– Jag ska bearbeta sprickan och stabilisera skulpturen. Jag har inte klart med någon utställningsplats, den ska stå utomhus någonstans i all fall. Men först måste den överleva transporten. Jag kommer nog inte att vara så stöddig när jag måste klara det här själv, utan hjälp från Åke och Eva.
