Detta efter att under många år haft måleriet vid sidan om arbetet. Nu är det närmast tvärtom men hon har inte helt släppt taget om sitt sjukgymnastjobb. På lördag har hon vernissage på sin utställning "Who will remember us?" med 30-talet verk hängda på Galleri Gotland på Klosterbrunnsgatan i Visby.
Hon började tidigt.
– Sen jag var liten har jag målat, skapat egna världar där jag gått in i mig själv.
I tjugoårsåldern anlände hon till Paris och där fick hon sin första formella utbildning, tre år på konstskola med måleri och kroki.
– Sen har jag rest och gjort olika saker men alltid haft med mig konsten på hobbynivå. Men när jag blev 40 ville jag satsa på konsten. Jag fixade ateljé hemma och började måla på allvar.
Och hemma är i dag Visby. Alicia Larsson har annars haft en europeisk uppväxt. Hon är halvspanjorska och har bott i Spanien och Frankrike varefter det blev Stockholm och nu således Visby.
– Jag kom till Gotland 2006. Jag var här första gången året innan. Då på semester. Jag blev förälskad i ön som påminde mycket om Medelhavet. Så fick jag ett intressant jobb här.
Ett internationellt utgångsläge och numera kundkrets. Något som också visar sig i att såväl utställningsnamnet som samtliga verkstitlar är på dagens universalspråk, engelska.
Konstmässigt sett ser hon sig som en abstrakt konstnär även om det finns andra inslag i hennes skapande. I sitt nuvarande måleri söker hon en medelväg mellan figurativt/abstrakt, dessa vid en första anblick så diametralt motsatta stilar.
– Jag började figurativt, gick över till det abstrakta. Nu experimenterar jag med det figurativa och har också börjat få in figurer. Jag blandar tekniker; collage, texter.
Hon har också börjat experimentera mer med färger. För hon ogillar upprepningar. Alicia Larsson målar med sig själv som insats och vill att åskådaren ska reagera.
– Det är en process där jag får kämpa lite med mig själv. Det är en utmaning att utforska nya sätt men jag vill inte fastna i det jag är trygg med. Jag har hittat min form men det är viktigt att pusha sig själv och tänja på gränserna. Jag får ut mycket mer, berör mer.
Sin motivkrets hämtar Alicia Larsson inte minst från de spår av vardagslivet som människan lämnar efter sig i omvärlden. Och då handlar det således inte om deras storverk utan om sådant som många kanske ser som skräpvarianter, som textfragment på väggar och flagad färg. I konstnärens öga har dessa till synes meningslösa delar en bärkraft vars historia är värd att återskapa.
Att hon lägger in texter i sina målningar är en följd av dessa iakttagelser. Ibland lösryckta ord och sentenser från gatan, emellanåt hela textstrofer som David Bowie-lyrik över hans klassiska "Aladdin Sane"-figur på albumet från 1973. Hon har också med en ordmålning med utgångsläge i den libanesisk-amerikanske diktaren Khalil Gibrans texter.
I början liknades hennes textutförande vid kalligrafi och hon började då experimentera mer med texten.
– Man ska känna energin i hur strecken är gjorda.
Med på den ena galleriväggen finns också en svit krokimotiv.
– Det är för att slappna av i hjärnan. Jag ser dem också som påminnande om grottmålningar, spår man lämnat. Och det är min hyllning till kvinnan.
Alicia Larsson lämnar definitivt konkreta spår efter sig i form av sina målningar som bär den iakttagna kedjan vidare.
"Who will remember us?" har vernissage i dag och pågår till den 26 januari.