Muralmålningen har börjat flagna och av färgerna återstår endast den blå numera.
En groda i en gryta märker inte att vattnet kokar om temperaturen höjs långsamt och i steg, sägs det.
Lite så har det varit med graffitiverket "RUM", som pryder den södra väggen på konstmuseets innergård sedan 2013. Vid invigningen var detta en färggrann historia. Numera har alla färger utom den blå försvunnit – och ingen kan säga exakt när förfallet började.
– Som Visbybo har jag gått förbi här en del. En dag stegade jag fram till väggen för att titta närmare. Jag noterade det dåliga skicket på målningen och letade fram äldre bilder som jag jämförde med. Skillnaden är häpnadsväckande, säger Susanna Barros Eriksson.
Hon är inte bara Visbybo. Susanna Barros Eriksson råkar även vara konservator, så iakttagelserna på S:t Hansgatan väckte en del funderingar.
– För mig sitter det i ryggraden att konst, i synnerhet god sådan, ska bevaras för eftervärlden, och så nära ursprungsskicket det går, säger hon.
Susanna Barros Eriksson dokumenterar verket RUM av Carolina Falkholt.
Och det råder ingen tvekan om att Carolina Falkholt, verkets upphovsmakare, anses vara en stor konstnär. Falkholt har rönt uppmärksamhet för sina muralmålningar i offentliga miljöer runtom landet. Motiven hämtas ofta från den intima sfären. "Könskonst", säger vissa.
2013 bjöds Carolina Falkholt in för en utställning på Gotlands konstmuseum. Det var då bokstäverna "R U M", samt fyra kvinnliga könsorgan, målades på väggen. Med museets godkännande, bör tilläggas.
Carolina Falkholt under besöket 2013 i Visby. Här framför tvillingmålningen "MUR", som kunde ses inne i på museet under utställningstiden.
Åter till Susanna Barros Eriksson. När GT träffar henne på konstmuseets innergård är hon där för att dokumentera målningen tillsammans med konstmuseets verksamhetsledare Angelica Blomhage.
Ett konserveringsärende har inletts. Proverna som tas av pigment och färg ska vidare till Riksantikvarieämbetet för analys. Men uppdraget blir olikt allt Susanna Barros Eriksson – som tidigare bland annat restaurerat Axel Lindmans målning "Strandbild från Visby" – gjort hittills i sitt yrkesliv.
– Det aktualiserar så många frågor som vi inte har svar på. Dels tekniska: Varför har de röda och orangea färgerna försvunnit, men inte den blå? Dels etiska: Ska verkligen konst som är menad att vara levande och förändras med sin omgivning behandlas på samma sätt som en gammal oljemålning? Carolina Falkholt är ju sprungen ur graffitikulturen, där det finns en skepsis mot synen på konstverk som döda museiföremål.
Så här såg målningen ut när den invigdes 2013. "Skillnaden är häpnadsväckande."
Susanna Barros Eriksson har faktiskt samtalat med Carolina Falkholt om saken.
– För mig är det viktigt att göra detta i dialog med henne. Än så länge vet vi inte vad det landar i. Det kan bli en "vanlig restaurering". Eller så kommer hon hit och målar igen. Eller att vi bara låter det vara. Det finns liksom ingen regelbok för hur gatukonst ska hanteras, säger Susanna Barros Eriksson.
Du trampar på jungfrulig mark, låter det som.
– Det har forskats en del utomlands om graffiti som social företeelse. Men frågorna kring konservering, både de tekniska och etiska, är betydligt mindre utforskade. Det är därför det är så svårt, och spännande, att jobba med. Förmodligen är detta något som kommer att diskuteras och forskas kring mer framöver. Vid Göteborgs universitet finns till exempel en väggmålningsgrupp.
Projektet finansieras med medel från Region Gotland. Analyserna av färgen och pigmenten beräknas vara klara till sommaren. När – och om – verket ska restaureras står än så länge skrivet i stjärnorna.