Nordiska paviljongen på Giardini med Anders Sunnas skildringar av samernas rätt till marken i renbetesland.
Det är en mörk framtid som konsten pekar mot. Människan har redan passerat gränsen för sin överlevnad, individualism och cynism har tagit över, det gäller att roffa åt sig maximalt av jordens resurser under den egna livstiden. Vem bryr sig om kommande generationer? Och politiken stöder gärna de kortsiktiga vinstintressena, särskilt med teknologi och grön el som honnörsord, allt för att ekonomin ska rulla.
Utställningarna blickar tillbaka till 30-talet och dess tilltro till maskiner med Hitler och världskrig som följd. Idag heter lösningen artificiell intelligens, cyborg och androider som ersätter det som behövs i vardagen. Teknologin har tagit över människans sätt att tänka själv, inte minst genom sociala medier. Förlorarna är barnen utan framtid: klädda i Gretas gula regnrock eller Rödluvans röda cape.
Arsenalen är platsen för framtidsspeglarna. Cecilia Alemani är curator, det märks i att kvinnorna verkligen lyfts fram. Liksom tidigare underrepresenterade länder/världsdelar.
Det är kanske inte den mest uppseendeväckande konsten som möter i år, allvaret, pessimismen tynger, klockan är redan en minut över tolv. Även i de enskilda ländernas paviljonger i Giardini speglas temat.
Den nordiska paviljongen har valt att lyfta tre samiska konstnärer, Pauliina Feodoroff, Finland, Màret Ànne Sara, Norge och Anders Sunna Sverige och deras halvsekellånga kamp för bevarande av sin identitet, naturen, renskötseln som inte känner landsgränser. Särskilt aktuellt i dessa tider, när Sveriges regering ger koncession till att öppna en ny gruva i Kallak mitt i renbetesland och inom skyddsområdet för världsarvet Lapponia (dessutom en järnmalmsgruva med malm av tveksam kvalitet).
Mycket har hänt under åren av lockdown, många verksamheter har lidit svårt, andra främst de med från början outsinliga resurser, har blivit rikare. I Venedig ser vi det i de historiska palatsen som bytt ägare till de extremt rika som nu behöver nya investeringsobjekt.
Vad kan vara bättre än att inreda ett museum för världens högst betalda konstnärer? Fantastiska utställningar ser dagens ljus i staden, det senaste är tillägnat Anish Kapoor, en av världens främsta skulptörer, vars hela samling nu intar ett nyinrett palats vid Canal Grande liksom prestigemuseet Accademia. Louise Nevelson en annan hyllad skulptör upptar delar av Procuratie Nuove med sina verkningsfulla installationer. Bosco Sodi från Mexico tar Palazzo Vendramin Grimani i anspråk, målaren Anselm Kiefer har till och med fått två av de främsta salarna i Venedig klenod, Dogepalatset, till sitt förfogande.
Anish Kapoor i eget museum vid Canal Grande.
Det är enastående verk av de allra främsta i vår tid, en ynnest att kunna se dem samlade på en plats, att ta del av deras kraftfulla budskap till världen.
I Dogepalatset ryms århundradenas främsta, Bellini, Veronese, Tizian, Tintoretto. Det är helt naturligt att Kiefer fått den jättelika salen där dåtidens doger valdes, han är utan tvekan en av de främsta i vår tid. Dogepalatet brann i delar 1577, salen har sedan dess saknat bemålning, nu fylls det enorma utrymmet med Kiefers tillbakablickar i stadens och mänsklighetens historia, mötet mellan öst och väst genom handel och ekonomi och framtiden för världen, eller snarare dess definitiva undergång.
Men namnet på utställningen Questi scritti, quando verranno bruciati, daranno finalmente un po´di luce, (citat filofofen Andrea Emo) ger kanske svaret ”När dessa skrifter/verk brunnit ned kommer det att uppstå en strimma ljus”. Kiefer menar att det alltid finns ett samband mellan då och nu och när det mötet sker uppstår en stillhet, som i en havsvåg innan den bryter. Eller som elden som förintar för att något nytt ska kunna uppstå. Mötet då och nu som förvandlas till evig sanning.
Bosco Sodi på plats i sin utställning om naturen och utnyttjandet av naturresurserna i Mexiko Palazzo Vendramin Grimani.
Målningarna visar världens fasor av krig, förintelse och rovgirighet. Men de ger också en smula hopp, förstörelsen kan bli enda sättet att börja om på nytt. I någon form.
Kiefers samlade verk tas om hand av en stiftelse, med säte i Frankrike. Den och staden Venedigs museistiftelser har gett konstnären uppdraget. Vad händer efter utställningstiden?
Därom tvistar staden, inte kan man låta en samtidskonstnär få lämna sitt avtryck i det anrika palatset?
Jag sänker målningarna i lagunen, säger Kiefer med ett mångtydigt leende. De förintas och kanske uppstår något nytt.