Man vet vad aldrig i förväg vad som väntar på Vårsalongen i Lärbro. Det ligger i sakens natur. Den årliga konstutställningen på Korsbygården är varken centralplanerad eller kurerad, så helhetsbilden klarnar först när allt hänger på plats.
Vårsalongen kan därför fungera som en tidsspegel: Vad upptar deras tankar för stunden, de 101 konstnärerna som detta år valde att släpa sina alster från ateljén till salongen?
En hel del har hänt världen sedan juryn – som består av mig, formgivaren Christer Jonsson och skulptören Stina Lindholm – sammanträdde senast. Först en alldeles osannolik pandemi, sedan ett likaledes osannolikt krig – två händelser som fått tillvaron att skaka i sina grundvalar.
Något förvånande fanns det ganska lite som omedelbart vittnar om de senaste årens prövningar på årets utställning.
Bruno Engströms tjurar stod på sin vanliga plats och bland motiven dominerade återigen gotländska landskap, avklädda kvinnokroppar och sinnrika sagoväsen i färgstarka utföranden.
Det mesta var med andra ord sig likt på Korsbygården, trots det två år långa uppehållet. Samtidens vedermödor märktes dock på andra, mer subtila vis. Bland utställarna fanns flera nya namn, och av presentationerna förstår jag att kreativiteten hjälpt dem att uthärda karantänlivets tristess.
Dessutom tycker jag mig ana att det landskap vi alltid får se på Vårsalongen förändrats en aning. Kanske beror det på att många sökt tillflykt i naturen under pandemin, och där hittat nya saker att fästa den konstnärliga blicken vid. Det var något i valet av färg, motiv och vinkel som kändes annorlunda, mer oväntat, i år.
I juryn fastnade vi särskilt för ett bidrag i denna genre, Slitekonstnären Per-Ola Ohlssons "Efter stormen", som visar en stenstrand och det som sköljts upp på den under ett oväder.
Redan synvinkeln är överraskande. Ohlsson avbildar inte horisonten i fjärran, utan marken han trampar på, rakt ovanifrån. Som betraktare trollbinds man och sugs ner i varje liten detalj, skuggningarna, den skira växtligheten och stenarnas böljande former.
Eller som det heter i juryns motivering: "Natur där varje sten och växt har sin karaktär och samspelar till en rik helhet."
Publikens pris – som är minst lika fint som juryns – gick detta år till Lena Melin och hennes tovade hundfigurer.